Vankar av och...

När inte sinnet är med är det svårt att hitta skrivlusten.
Det har varit tungt under sommaren. Idag har jag min lilla ljusglimt som håller mig på tå, men tills hon kom in i mitt liv har sommaren mest varit ett svart och tårfyllt moln.
Min vackra, galna, glada Tigger-Tugg dog hastigt i slutet av juni. Chocken blev total! Den är fortfarande svår att härda ut. Det kom plötsligt och helt oväntat.
I två veckor funderade jag på om jag skulle sluta som hundägare efter 36 år men kom fram till att jag förmodligen aldrig skulle ta mig ur sängen då. Det finns liksom inget att kliva upp för.
Beslutet togs och lilla Päla flyttade in hos mig i slutet av juli. Idag är hon busiga 15 veckor gammal och jag väntar på att hennes personlighet ska fastställas innan hon får sitt välförtjänta alias. Som Tigger-Tugg, Tuva-Lisa och alla de andra.

Jag bor fortfarande kvar på min lilla plätt. Det har inte gått något vidare att komma vidare. Däremot har antalet konflikter med berörda parter blivit vidare.
Den galna grannen gör allt i sin makt för att försura livet för mig. Den inhoppade imbicilla mäklaren bidrog med sitt. Min avsky för pösmagade gubbstruttar har jäst till en surdeg.
Jag vet att jag har del i konflikten. Min del är att jag inte agerar som sig bör när man är en medelålders ensamstående kvinna. Jag gråter inte, jag skriker inte och jag blir inte hysterisk. Och det kan sannerligen inte vara lätt att hantera för motparten.

Nu när hösten gör sitt intrång hoppas jag att förändringens tid snart nalkas. Jag behöver det mer än någonting annat just nu.