Daya säger:

Efter all turbulens i mitt liv så står jag stadigt på mina tassar nu. Snart har det gått 3 månader i mitt nya hem. Jag bor med min nya människa som jag gillar jättemycket. Det finns en annan människa här i huset också , han är juste, men vi umgås inte så mycket.Han har skateboard och ibland kallar han mig söt och då blir jag nästan blyg.

Det finns en massa andra djur också. Katterna är ganska söta men den ena gillar inte mig så jag låter den surpuppan vara. Den andra katten är jätterolig. Henne kan man jaga och puffa på. Ibland blir hon arg men då fräser och jamar hon bara. Hon blir aldrig jättearg. Men det kan min människa bli... Hon säger att vi inte får vara dumma mot andra djur. Det finns fåglar också, fast dom bryr jag mej inte alls om. Eller jo... När den stora fågeln får sin macka blir jag avundsjuk.

Och så har vi min plastsyrra *suck*. Hon är tonåring och ibland jättebråkig, då blir jag arg. Fast ganska rolig ändå och jag gillar henne jättemycket. Hon har lärt mej en del bus. Som att gnaga på pinnar, döda gosedjur och slita i en slang. Hon har lärt mig att tigga vid matbordet också. Fast då får min människa en rynka mellan ögonbrynen. Hon ser jättekonstig ut. Och jag vet inte heller vad det betyder. Annars är människan ganska tydlig med vad hon vill. Som i morse när jag hellre ville äta kattbajs än att åka till jobbet. Då kom hon och lyfte upp mig och bar mig till bilen. "- OK, jag fattar!"

Flera gånger i veckan åker vi till ett ställe där det finns massor med hundar. I början var jag blyg och gick bredvid min människa hela tiden. Nu har jag fattat att vi bara är där för att ha kul, jag ska inte bli lämnad bland andra hundar igen. Så nu törs jag lämna min människa och leka med andra hundar. Och hon blir jätteglad när jag har roligt. Syrran och jag gillar olika kompisar så jag slipper hennes lek-tacklingar. Vi brukar också gå långa promenader i skogen tillsammans med syrrans bästis. Han heter Cosmo, och är jättestor! I början var han lite misstänksam mot mig men nu är vi också kompisar.

När jag kom till mitt nya hus så kissade jag på mattorna. Jag har fått sluta med det. Det finns inga mattor kvar i huset, trist! Jag går nästan alltid utan koppel. Det är skönt! Det är bara när det kan bli farligt för mig som jag blir fastsatt. I början kunde jag dra och slita för att komma fram fort. Då tog min människa tag i mitt sele och förklarade att vi kommer fram ändå. Jag fick välja på att gå lite saktare fram till den intressanta doften eller inte komma fram alls. Jag valde det första alternativet, så vi är nöjda båda två nu. Det kallas win-win situation, har hon förklarat.

Igår höll jag på att skratta på mig. Vi var vid stranden och min människa sa att jag ska lära mig simma i sommar. Tror hon ja! Min dumma syrra tyckte att det var jätteroligt att springa ut i vattnet efter en pinne. Galet, man blir ju blöt! Jag nöjde mej med att rulla i nått ruttet som jag hittade.

Nä, nu ska jag hoppa upp i människosängen och lägga mig på min egen kudde. Vi delar säng allihop, till och med snällkatten sover med oss. En enda trygg röra av tassar, svansar och snarkningar.

Morsning!
Daya