Ett pirr av förväntning sprider sig i kroppen när jag sätter fötterna på spansk mark. Om en stund ska jag möta Lisa från PAD. Efter en stunds väntan vid bagagebandet dyker äntligen boxarna upp. Ungefär 60 kg plastlådor ska nu baxas av bandet till bagagekärran. Var nu de finns?
Det gjorde de inte. Personalen strejkar! Ok, bara att hugga i för kung och fosterland. Skjutande dessa boxar framför mig genom Malagas flygplats kommer jag, sjöblöt av svett, ut genom
entrédörrarna och möts av en vinkande Lisa.
Vi får direkt en jättefin kontakt och hon lotsar oss säkert genom trafiken direkt till PAD. Det första som slår mig är ljudet. Sen kommer lukten. Båda är förlamande.
Det finns 50 hundar och 178 katter installerade i anläggningen. Och det är trångt. Ytterst välskött, men trångt.
Det pågår en febril aktivitet med hundpromenader och annan vård av djuren. All personal är nyfiken på mig, hälsar glatt och visar runt. Jag är väntad. Det känns skönt. Alltid lättare att tränga sig in i en verksamhet om man är välkommen.
Efter ett par timmar lämnar vi anläggningen och åker till min inkvartering. Ett underbart radhus i Mijas med fyra goa, bortskämda PAD-katter och en helt fantastisk Pauline. Gästfriheten är överdådig och jag blir behandlad som en drottning. Vi äter middag på en restaurang med traditionell engelsk söndagsmat och jag får äntligen veta vad en yorkshirepudding är för något. Ganska otippat när man är i Spanien. Passar också på att njuta av en gigantisk Bougainvillea.
Måndagen började med strandpromenad i Fuengirola tillsammans med Pauline. In och ut på olika barer för att byta ut PADs fulla insamlingsbössor mot tomma. Det kommer in en del pengar den vägen. Många är engagerade i välgörenhet och gör vad de kan för att bidra. Jag blir presenterad för alla och möts med positiva kommentarer om verksamheten. Lisa möter upp på stan och kör mig till PAD. Jag tillbringar dagen med att bada hundar, gosa med valpar och fotografera.
Tisdagen tillbringas på PAD. Promenera hundar, skura hundgård, läsa hundjournaler, klippa hundklor och sucka över de trångbodda katternas situation.
Vid det här laget har jag vant mig vid ljud och lukt och lite av djurens rutiner. Efter lunchtid, när solen bränner rakt ned på kakelgolvet, lägrar sig en vila över anläggningen. Valparna busar lite lojt med varandra, några filosoferar drömskt, andra snarkar högljutt.
På eftermiddagen kommer ny personal in genom grindarna och lugnet förvandlas till ett kaos av förväntningar. Trots knappa resurser och trångboddhet upplever jag optimism, värme och kärlek innanför anläggningens murar. Det slår mig också hur enormt anpassningsbara dessa djur är. Oavsett vilka mer eller mindre hemska erfarenheter hundarna har så är de genuint snälla. Visst kan någon av dem nafsa för att påtala sitt missnöje med kloklippning. Visst har jag mött ett par hotfulla ögon och glimmande tänder från en liten hundkille som vissa dagar inte orkar vara snäll. Men bortsett från undantagen finns det bara små, mellan och stora hundindivider som älskar livet utan förbehåll.
Onsdagen bjöd på avskedets sorg. Jag helt enkelt älskade min tillvaro i Spanien. Chantal som främst jobbar med katterna hämtade mig i bilen med Bombom, Chico och Valentino. Väl på flygplatsen i Malaga fanns inte mer tid än att få logistiken med alla hundar att fungera. Bosse med personal från Triple A väntade med Wiky och Gina. Jag skulle checkas in. 4 hundburar, med totalt 5 hundar skulle checkas in.
Ut med hunden (-arna) ur boxen, på med halsband och koppel, in med boxen i scanningen, ut med boxen igen, av med halsband och koppel, in med djuren och försegla, försegla, försegla. Sen nästa! Och nästa! Och nästa! Iväg till flygplatsservice-disken för att betala hundtransporten. Pust!
Chantal och jag hinner med en snabb fika. Vi pladdrar på om våra egna djur. Hon på franska, jag på engelska. Med gester, ljudillustrationer och mimik förstår vi varandra utmärkt!
Väl ombord på planet försöker jag samla mina tankar kring mitt äventyr. Det är svårt. Så många intryck, så många känslor.
I ankomsthallen på Arlanda, terminal 2, kan jag stå och se på när hundarna lastas av från flyget. Undrar vad de tänker? Undrar om de känner skillnad på den skandinaviska luften? Det tar ett tag men så småningom öppnas hissen och en gigantisk lastvagn med burarna rullas ut. "Så, var så god!" och där står jag ensam och funderar på hur jag ska lösa resten. Jag ringer till tullen och presenterar mig. "Jaha, du är från den där hundorganisationen! Du kan passera."
Jag hugger en ståtlig karl och ber om hjälp med att lasta av burarna från vagnen till tre bagagevagnar och börjar min dansakt med att få med mig alla vagnar till utgången. Katta som väntar på oss får syn på mej genom de automatiska dörrarna smiter igenom och hjälper mig. Jag möts av förväntansfulla ögon från blivande hundägare. Men också av nyfikna medmänniskor som faktiskt stannar till och ställer lite frågor.
Av resan återstår nu bara att ta mig hem tillsammans med min egen nya hund Bombom och jourhunden Gina. Vi hoppar på bussen mot Stockholm och sätter oss tillrätta. Gina som är lite otrygg får sitta i mitt knä och slappna av. Bombom sitter bredvid mig på sätet och tittar ut genom fönstret. På bilar, på människor, på träd, på hus, på ALLT! Och det ska visa sig att det är just det som är hennes specifika karaktär. Hon är vaken, hon är nyfiken, hon är alltid på G och full fart framåt. Hennes smeknamn får bli "Jaépå".
Tack ADA för att jag fick åka och tillräkna mig denna fantastiska erfarenhet.
Tack PAD för att ni tog emot mig med öppna famnen och gav mig fullt förtroende att involveras i verksamheten.
På återseende!
Lotta
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar