Man måste blunda för att inte se

Den klump i magen av rädsla jag hade inför veterinärbesöket ersattes av is. Is genom märg och ben.
Det blev ingen röntgen. Det behövdes inte. Hon har ett gravt höftledsfel och en röntgen kan ändå inte tala om hur ont hon har. Men att hon har ont kan man vara säker på.
Som djur i allmänhet fejkar hon bort sin smärta. Det krävs en del för att se smärtmarkeringen. När undersökningen gjorde som ondast så smackade hon med tungan 4 gånger, knappt hörbart.
Man måste blunda för att inte se, och det är skönt att sluta ögonen. Så skönt, att när man öppnar ögonen tittar man åt ett annat håll.
Nu tittar jag rakt på faktumet och ser. Ser en massa saker jag tidigare inte låtsats om.
Viktförskjutningen i selet, hungern, det sura humöret mot andra hundar, osäkerheten utanför hemmiljön och hennes viloställning över ryggstödet på soffan.
Med facit i hand är det ju solklart...
Nu går hon på smärtstillande medicin och har fått några veckors tidsrespit.
Resultat? Inte än, men hoppet är ju det som driver oss fram genom förtvivlan och is.
Hon undrar nog varför jag går bakom och stirrar på hennes bakdel, jag måste skärpa mej men jag letar så noga efter en förhoppning, en förändring, en förbättring.