Så märkligt...

Idag har Tuva-Lisa gått på medicin (Metacam) i 12 dagar.
Och plötsligt händer det...!
Som vanligt blev det lunchpromenad på jobbet. Som vanligt hoppade hon ut ur bilen och studsade runt. Men idag var något annorlunda. Det gick inte att säga vad, bara att.
När vi kom ut på öppen gata och gick mot stora gräsplanen kändes det konstigt... Konstigt...?
Där gick vi båda två i sakta mak och med slakt koppel. Va... slakt koppel?
Mina muskler i axlarna började värka av rent muskelminne, det är så det ska kännas när vi är ute.
Hela kissrundan gick i maklig takt och i det slaka kopplet hade jag en hund med en avslappnat hängande svans istället för den högt resta och ständigt viftande svansen jag är van att betrakta.
Hela mitt sinne blev varmt av glädje över denna händelse. Måtte nu detta hålla i sig så att vi kan börja muskelbygga bakpartiet.
När jag ändå höll på så provade vi ett sättande vid sidan. Och det blev bara en Chaplin-vinkling av underbenet. Inget mer. Hon som alltid har suttit på höger höft med vänsterbenet utsträckt.
Den som väntar på något gott tar varje smula av hopp till sitt hjärta. Tror att jag i onsdags såg att hon rörde sig i vänstertrav. Storartat!
Hon kanske trots allt får bli äldre...