Tycker illa om...

snöoväder! Jag riktigt avskyr snöoväder! Jag rent av hatar snöoväder!
Ytterdörren går knappt att få upp och grusvägen har snöat igen med meterhöga vallar. Bara tanken på att ge sig av hemifrån ger upphov till skrattblandad gråt.
Glädjer mig att jag är ledig från jobbet och kan sitta framför braskaminen och njuta istället.

Fullt påDRAG

Dragträningen med sparkstötting har gått lite trögt. Mest Tigger-Tuggs förtjänst. Som den okastrerade hanhund han är så är det av största vikt att få nosa och kissa i tid och otid. Det har blivit lite bråk i spåret mellan honom och mig. Tuva-Lisa har tyckt att det suger med så mycket bråk och hållt sig vid min sida och vägrat dra.

För några dagar sedan mötte jag upp sonen och han fick överta sparken och hundarna medans jag sprang före. Alla hade roligt och jag tror att det var då som tekniken landade hos djuren.

Idag var vi ute igen och av totalt 5 km spår så var det fullt pådrag i 4 km. T-T gjorde sina försök att stanna upp för att "läsa" men fattade snabbt att det inte tjänade något till. T-L hade hittat tjusningen och höll dragledningen konstant. Och nu gick det undan! Vilka toppenhundar jag har !!!

Imponerad!

Snygg musikvideo av duktiga ungar!

http://www.youtube.com/watch?v=-zcOFN_VBVo

Mod och modiga Petra

Så ger hon sig snart iväg...
Min lilla extratös som jag fått förmånen att följa sedan strax innan hon blev en liten söt fjortis. Denna lilla försiktiga jänta med sina vackra ögon som förundrat tittade på sin omgivning.
Hon växte upp till en enastående självständig ung kvinna. Vackrare och starkare än jag ens vågat drömma om.
Hon närde alltid drömmar om den stora världen. Kanske var det för att hon växt upp i en tillvaro väl skyddad från insyn men helt oskyddad från verkligheten. Kanske var det för att hon helt enkelt alltid varit orädd fast på de försiktigas vis.
Nu ger hon sig snart iväg... igen...
Och jag vakar över henne på lite distans, som jag alltid har gjort, och alltid kommer att göra.
Ge dej av, älskade barn!

http://ozadventures.blogg.se/

Och verklighetens kranka blekhet driver fram funderingar över mitt eget mod.
Jag kan känna sorg över att jag, som den individ jag är, inte är ung nu. Jag känner sorg över att ha vuxit upp i ett inskränkt samhälle och i en inskränkt familj. Det har format mitt sätt att vara, inte att tänka, men att vara. Efter många års krig för min rätt att vara jag, har jag lärt mej att det är skillnad på tanke och handling. Och det är svårt att omvandla tanke till handling. Det behövs stöd och uppmuntran för att våga ta steget. Stöd och uppmuntran ihopskakat med vällingen. Och jag tror att det är den stora skillanden mellan då och nu. Stöd och uppmuntran.

Nu var det gjort!

Har äntligen beställt både min kickbike och min kickspark med snömedar.

Hundarna och jag har försökt anpassa oss till skidåkning men det har inte gått något vidare. Vi får inte ihop det med linor, stavar och skidor. Dels beror det på att hundarna inte förstår att dra, men mest beror det nog på mina bristande kunskaper i skidåkning (och för all del min bristande kunskap i att lära in draget). Det blir mest en enda röra som hamnar pladask i snön. Roligt men vi kommer inte så långt...

Men det blir skoj med nya leksaker!