Mod och modiga Petra

Så ger hon sig snart iväg...
Min lilla extratös som jag fått förmånen att följa sedan strax innan hon blev en liten söt fjortis. Denna lilla försiktiga jänta med sina vackra ögon som förundrat tittade på sin omgivning.
Hon växte upp till en enastående självständig ung kvinna. Vackrare och starkare än jag ens vågat drömma om.
Hon närde alltid drömmar om den stora världen. Kanske var det för att hon växt upp i en tillvaro väl skyddad från insyn men helt oskyddad från verkligheten. Kanske var det för att hon helt enkelt alltid varit orädd fast på de försiktigas vis.
Nu ger hon sig snart iväg... igen...
Och jag vakar över henne på lite distans, som jag alltid har gjort, och alltid kommer att göra.
Ge dej av, älskade barn!

http://ozadventures.blogg.se/

Och verklighetens kranka blekhet driver fram funderingar över mitt eget mod.
Jag kan känna sorg över att jag, som den individ jag är, inte är ung nu. Jag känner sorg över att ha vuxit upp i ett inskränkt samhälle och i en inskränkt familj. Det har format mitt sätt att vara, inte att tänka, men att vara. Efter många års krig för min rätt att vara jag, har jag lärt mej att det är skillnad på tanke och handling. Och det är svårt att omvandla tanke till handling. Det behövs stöd och uppmuntran för att våga ta steget. Stöd och uppmuntran ihopskakat med vällingen. Och jag tror att det är den stora skillanden mellan då och nu. Stöd och uppmuntran.