ADA

Införskaffandet av Daya och Bombom resulterade i att jag blev aktiv i föreningen ADA - Animales de Andalucia
http://ada-hundar.org/

ADA är en ideell förening som söker hem åt familjelösa hundar från Spanien.

Är du sugen på hund - gå in på siten och läs om alla hundar som väntar på en ny chans till ett värdigt liv, med en alldeles egen familj.

Hundeskortresa i maj 2012 PAD

Tidig söndagsmorgon möter jag upp Eva på Arlanda. Gigantiska hundburar balanseras på en bagagevagn genom terminal 2. Incheckning av mig och boxarna går som smort och äventyret tar sin början.

Ett pirr av förväntning sprider sig i kroppen när jag sätter fötterna på spansk mark. Om en stund ska jag möta Lisa från PAD. Efter en stunds väntan vid bagagebandet dyker äntligen boxarna upp. Ungefär 60 kg plastlådor ska nu baxas av bandet till bagagekärran. Var nu de finns?

Det gjorde de inte. Personalen strejkar! Ok, bara att hugga i för kung och fosterland. Skjutande dessa boxar framför mig genom Malagas flygplats kommer jag, sjöblöt av svett, ut genom
entrédörrarna och möts av en vinkande Lisa.



Vi får direkt en jättefin kontakt och hon lotsar oss säkert genom trafiken direkt till PAD. Det första som slår mig är ljudet. Sen kommer lukten. Båda är förlamande.

Det finns 50 hundar och 178 katter installerade i anläggningen. Och det är trångt. Ytterst välskött, men trångt.



Det pågår en febril aktivitet med hundpromenader och annan vård av djuren. All personal är nyfiken på mig, hälsar glatt och visar runt. Jag är väntad. Det känns skönt. Alltid lättare att tränga sig in i en verksamhet om man är välkommen.

Efter ett par timmar lämnar vi anläggningen och åker till min inkvartering. Ett underbart radhus i Mijas med fyra goa, bortskämda PAD-katter och en helt fantastisk Pauline. Gästfriheten är överdådig och jag blir behandlad som en drottning. Vi äter middag på en restaurang med traditionell engelsk söndagsmat och jag får äntligen veta vad en yorkshirepudding är för något. Ganska otippat när man är i Spanien. Passar också på att njuta av en gigantisk Bougainvillea.



Måndagen började med strandpromenad i Fuengirola tillsammans med Pauline. In och ut på olika barer för att byta ut PADs fulla insamlingsbössor mot tomma. Det kommer in en del pengar den vägen. Många är engagerade i välgörenhet och gör vad de kan för att bidra. Jag blir presenterad för alla och möts med positiva kommentarer om verksamheten. Lisa möter upp på stan och kör mig till PAD. Jag tillbringar dagen med att bada hundar, gosa med valpar och fotografera.



Tisdagen tillbringas på PAD. Promenera hundar, skura hundgård, läsa hundjournaler, klippa hundklor och sucka över de trångbodda katternas situation.







Vid det här laget har jag vant mig vid ljud och lukt och lite av djurens rutiner. Efter lunchtid, när solen bränner rakt ned på kakelgolvet, lägrar sig en vila över anläggningen. Valparna busar lite lojt med varandra, några filosoferar drömskt, andra snarkar högljutt.

På eftermiddagen kommer ny personal in genom grindarna och lugnet förvandlas till ett kaos av förväntningar. Trots knappa resurser och trångboddhet upplever jag optimism, värme och kärlek innanför anläggningens murar. Det slår mig också hur enormt anpassningsbara dessa djur är. Oavsett vilka mer eller mindre hemska erfarenheter hundarna har så är de genuint snälla. Visst kan någon av dem nafsa för att påtala sitt missnöje med kloklippning. Visst har jag mött ett par hotfulla ögon och glimmande tänder från en liten hundkille som vissa dagar inte orkar vara snäll. Men bortsett från undantagen finns det bara små, mellan och stora hundindivider som älskar livet utan förbehåll.

Onsdagen bjöd på avskedets sorg. Jag helt enkelt älskade min tillvaro i Spanien. Chantal som främst jobbar med katterna hämtade mig i bilen med Bombom, Chico och Valentino. Väl på flygplatsen i Malaga fanns inte mer tid än att få logistiken med alla hundar att fungera. Bosse med personal från Triple A väntade med Wiky och Gina. Jag skulle checkas in. 4 hundburar, med totalt 5 hundar skulle checkas in.



Ut med hunden (-arna) ur boxen, på med halsband och koppel, in med boxen i scanningen, ut med boxen igen, av med halsband och koppel, in med djuren och försegla, försegla, försegla. Sen nästa! Och nästa! Och nästa! Iväg till flygplatsservice-disken för att betala hundtransporten. Pust!

Chantal och jag hinner med en snabb fika. Vi pladdrar på om våra egna djur. Hon på franska, jag på engelska. Med gester, ljudillustrationer och mimik förstår vi varandra utmärkt!

Väl ombord på planet försöker jag samla mina tankar kring mitt äventyr. Det är svårt. Så många intryck, så många känslor.

I ankomsthallen på Arlanda, terminal 2, kan jag stå och se på när hundarna lastas av från flyget. Undrar vad de tänker? Undrar om de känner skillnad på den skandinaviska luften? Det tar ett tag men så småningom öppnas hissen och en gigantisk lastvagn med burarna rullas ut. "Så, var så god!" och där står jag ensam och funderar på hur jag ska lösa resten. Jag ringer till tullen och presenterar mig. "Jaha, du är från den där hundorganisationen! Du kan passera."

Jag hugger en ståtlig karl och ber om hjälp med att lasta av burarna från vagnen till tre bagagevagnar och börjar min dansakt med att få med mig alla vagnar till utgången. Katta som väntar på oss får syn på mej genom de automatiska dörrarna smiter igenom och hjälper mig. Jag möts av förväntansfulla ögon från blivande hundägare. Men också av nyfikna medmänniskor som faktiskt stannar till och ställer lite frågor.

Av resan återstår nu bara att ta mig hem tillsammans med min egen nya hund Bombom och jourhunden Gina. Vi hoppar på bussen mot Stockholm och sätter oss tillrätta. Gina som är lite otrygg får sitta i mitt knä och slappna av. Bombom sitter bredvid mig på sätet och tittar ut genom fönstret. På bilar, på människor, på träd, på hus, på ALLT! Och det ska visa sig att det är just det som är hennes specifika karaktär. Hon är vaken, hon är nyfiken, hon är alltid på G och full fart framåt. Hennes smeknamn får bli "Jaépå".

Tack ADA för att jag fick åka och tillräkna mig denna fantastiska erfarenhet.

Tack PAD för att ni tog emot mig med öppna famnen och gav mig fullt förtroende att involveras i verksamheten.

På återseende!
Lotta

Nu är det komplett!

Ytterligare en liten fröken har flyttat in.
Hon tog mig med storm och sedan hela huset.
En liten goding med en aktivitetsnivå och kvickhet utöver det vanliga.

Hur hennes tidigare ägare i Spanien tänkte är obegripligt men en vacker dag lämnades hon in på "killingstation". 3 år gammal...
Som tur var så valde man att plocka ut henne direkt och placera i hundhem.
Jag tror att hon fick tillbringa ca 6 månader på hemmet innan jag fick syn på henne. Det GÅR bara inte att ignorera.

Jag fick äran att själv hämta henne från PAD, utanför Fuengirola/Malaga.
Det äventyret är en historia i sig.

Men här är hon i alla fall, min nyaste söta tös:

Daya säger:

Efter all turbulens i mitt liv så står jag stadigt på mina tassar nu. Snart har det gått 3 månader i mitt nya hem. Jag bor med min nya människa som jag gillar jättemycket. Det finns en annan människa här i huset också , han är juste, men vi umgås inte så mycket.Han har skateboard och ibland kallar han mig söt och då blir jag nästan blyg.

Det finns en massa andra djur också. Katterna är ganska söta men den ena gillar inte mig så jag låter den surpuppan vara. Den andra katten är jätterolig. Henne kan man jaga och puffa på. Ibland blir hon arg men då fräser och jamar hon bara. Hon blir aldrig jättearg. Men det kan min människa bli... Hon säger att vi inte får vara dumma mot andra djur. Det finns fåglar också, fast dom bryr jag mej inte alls om. Eller jo... När den stora fågeln får sin macka blir jag avundsjuk.

Och så har vi min plastsyrra *suck*. Hon är tonåring och ibland jättebråkig, då blir jag arg. Fast ganska rolig ändå och jag gillar henne jättemycket. Hon har lärt mej en del bus. Som att gnaga på pinnar, döda gosedjur och slita i en slang. Hon har lärt mig att tigga vid matbordet också. Fast då får min människa en rynka mellan ögonbrynen. Hon ser jättekonstig ut. Och jag vet inte heller vad det betyder. Annars är människan ganska tydlig med vad hon vill. Som i morse när jag hellre ville äta kattbajs än att åka till jobbet. Då kom hon och lyfte upp mig och bar mig till bilen. "- OK, jag fattar!"

Flera gånger i veckan åker vi till ett ställe där det finns massor med hundar. I början var jag blyg och gick bredvid min människa hela tiden. Nu har jag fattat att vi bara är där för att ha kul, jag ska inte bli lämnad bland andra hundar igen. Så nu törs jag lämna min människa och leka med andra hundar. Och hon blir jätteglad när jag har roligt. Syrran och jag gillar olika kompisar så jag slipper hennes lek-tacklingar. Vi brukar också gå långa promenader i skogen tillsammans med syrrans bästis. Han heter Cosmo, och är jättestor! I början var han lite misstänksam mot mig men nu är vi också kompisar.

När jag kom till mitt nya hus så kissade jag på mattorna. Jag har fått sluta med det. Det finns inga mattor kvar i huset, trist! Jag går nästan alltid utan koppel. Det är skönt! Det är bara när det kan bli farligt för mig som jag blir fastsatt. I början kunde jag dra och slita för att komma fram fort. Då tog min människa tag i mitt sele och förklarade att vi kommer fram ändå. Jag fick välja på att gå lite saktare fram till den intressanta doften eller inte komma fram alls. Jag valde det första alternativet, så vi är nöjda båda två nu. Det kallas win-win situation, har hon förklarat.

Igår höll jag på att skratta på mig. Vi var vid stranden och min människa sa att jag ska lära mig simma i sommar. Tror hon ja! Min dumma syrra tyckte att det var jätteroligt att springa ut i vattnet efter en pinne. Galet, man blir ju blöt! Jag nöjde mej med att rulla i nått ruttet som jag hittade.

Nä, nu ska jag hoppa upp i människosängen och lägga mig på min egen kudde. Vi delar säng allihop, till och med snällkatten sover med oss. En enda trygg röra av tassar, svansar och snarkningar.

Morsning!
Daya

Liten blir större och mindre flyttar in

Den lilla söta valpen har blivit tuffa 9 månader. Allt som tidigare godtagits med tindrande ögon ifrågasätts med vippande öron och galopp över ängarna.
Suck ja...

Lilla Daya kom till Sverige den 18 december 2011. Hon blev en dag inlämnad på PAD i Spanien. Så, tack och adjö! sa ägarna.
Efter en lång tid på hundstallet och många provtagningar fick hon flytta till jourhemmet i ett snöigt Vingåker.
En liten försiktig dam på 7 år med en förtjusande och mild läggning.
1 månad senare flyttade hon hem till oss...
Lika förtjusande som hon är, lika hundig är hon.
Päla och Daya leker, sover, äter och slåss dagarna i ända.
Ett försiktigt föremålsintresse börjar ge sig till känna. Liksom kampviljan som tvingar ihop hennes käkar runt brandslangen.
Jag är glad över att hennes "förtjusande läggning" också innefattar en fullt utvecklad förmåga att vara Hund.