Hej hoppsan vad tiden går!

Det har inte bara gått veckor, utan månader sedan sist. Och det har hänt ungefär lika mycket.
Den stora tragedin var ett faktum den 21 april då min söta Tuva-Lisa fick gå vidare till en annan dimension. När värktabletterna inte fungerade längre röntgade vi hela bakpartiet och det visade sig att det inte bara var höfter som var förstörda, utan knäna också. Med ett övermått av sympati och kompetens, från veterinären Jonas Bylin på Södra djursjukhuset i Kungens Kurva, lotsades jag igenom alla tänkbara möjligheter för min Saga men resultatet hamnade alltid på samma slutsats: Det fanns ingenting att göra. Hon fick somna in med mina armar runt sin hals och Tigger-Tugg vid sin sida.
En fasansfull smärta att genomlida och saknaden är övermäktig!








Nu började en tid för Tigger- att anpassa sig till ett liv som ensamhund. Vem var matte när hon vilade ögonen enbart på mig? Vem var Tigger- utan någon kompis att luta sig på?
Idag har vi funnit varandra bra och båda njuter av livet, som är betydligt friare och har fler sociala aktiviteter än tidigare.

Igår började vi en hundkurs. Tyvärr blir det bara var annan vecka på grund av arbetstider men bättre det än ingenting alls.
Min goda vän Åsa K och hennes Cosmo lockade ut oss, mitt i sommarstormen. Väl påklädda och utrustade med diverse prylar och kaffetermosar begav vi oss till Munsö.
Vi körde lydnad på gräsplan tillsammans med andra hundar. Till en början var han lite stressad när han skulle sitta bredvid främmande kompisar. Ett utfall och han åkte i backen. Lite snopen återtog han sin plats. Efter det fungerade alla moment, både med och utan koppel.
Efter lydnaden, som helt tog musten ur honom, fortsatte vi i skogen med uppletande. Han har gjort det förut men inte "på rätt sätt". Nu skulle han rakt ut 50 meter i skogen. Efter ett par försök så fungerade det. Stolt matte jublade!
Dagen slutade med en välförtjänt vila i soffan framför brasan. Tror faktiskt att vi snarkade båda två.

Idag tog vi en sväng ut i skogen. Kunde inte låta bli - bjöd på lite uppletande åt Tigger-Tugg. Första försöket gick galant! Tjoho morsan, här är den!
Andra försöket: Ut, tvärnit och tillbaka. I 20 sekunder (väldigt lång tid) stod han och stirrade på mig som stirrade rakt ut i luften. Kunden inte låta bli men jag slängde en kort blick på honom och fortsatte sedan att stirra rakt ut i luften åt det håll han skulle söka. Och döm om min förvåning när han kvickt som en vessla vänder och rusar rakt ut 50 meter och hämtar hem föremålet. Stående ovationer!
Sen blev det mest lek och lite vila i skogen. Passade på att ta med en reva vildkaprifol hem till tomten. Hoppas att den tar sig.

Hårt arbete

Själv är bästa dräng, fast det är väldigt jobbigt.
Har äntligen tagit tag i det som jag borde ha gjort för många, många år sedan. Rensa tomtgränsen från läskiga, taggiga buskar.




Hittade också det gamla staketet. Eller det lilla som fanns kvar av det. Nästan som en stilleben...

Det lunkar på...

Bidar min tid och samlar kraft. Den kraft jag uppbådar använder jag till praktiska ting.
Har kastat en massa skräp (konstigt vad det skänker tillfredsställelse) och målat väggarna hemma. Nu är det bara dörr- och fönsterfoder kvar att måla i vardagsrummet.

Oron för Tuva-Lisa hänger som ett moln över huvudet. Nästa vecka ska hon till röntgen. Hon har ont, medicinen hjälper inte längre.

Lyssnade på ett föredrag i onsdags om "bekräftelse som drivkraft". Emma Pihl som var föredragshållare gav massor av sig själv och öppnade en dörr till större förståelse för vad bekräftelse kan bidra till, hur man tar emot bekräftelsen och varför.

Det som göms i snö...

Diverse bollar och andra leksaker har dykt upp lite var stans på tomten. Kära återseenden!
Även mina krukor har dykt upp efter den överrumplande snömängden.
Efter lite städning bland barr, gamla löv och annat skräp såg jag att det har börjat spira i krukan med gräslök. Och rabarbern visar upp sina små söta knallröda knoppar. Nu är det ingen återvändo, våren har gjort sitt intåg. Efter ett halvår av lojt leverne börjar det bli bråda tider att täcka, skydda och värna om det som sen ska skördas.

Att hantera livet

Då så! Då är jag på fötter igen.
Det blev en hastig djupdykning ner i dyn. De som jag kallar för vänner svek när jag behövde dem som bäst. Det är sånt man får ta. Lära sig att ta. Lära sig att hantera.
Livsglädjen sögs ur mig och tillslut kände jag mig som botten på ett duralexglas med en kladdig bottensats av möglig läsk. Huuu!
Men lite sortering, taktfasta regler och sopning framför egen dörr så är det nu ordning på känslorna igen.
Telefonboken är lite tunnare men självkänslan är på topp!

Tycker illa om...

snöoväder! Jag riktigt avskyr snöoväder! Jag rent av hatar snöoväder!
Ytterdörren går knappt att få upp och grusvägen har snöat igen med meterhöga vallar. Bara tanken på att ge sig av hemifrån ger upphov till skrattblandad gråt.
Glädjer mig att jag är ledig från jobbet och kan sitta framför braskaminen och njuta istället.

Fullt påDRAG

Dragträningen med sparkstötting har gått lite trögt. Mest Tigger-Tuggs förtjänst. Som den okastrerade hanhund han är så är det av största vikt att få nosa och kissa i tid och otid. Det har blivit lite bråk i spåret mellan honom och mig. Tuva-Lisa har tyckt att det suger med så mycket bråk och hållt sig vid min sida och vägrat dra.

För några dagar sedan mötte jag upp sonen och han fick överta sparken och hundarna medans jag sprang före. Alla hade roligt och jag tror att det var då som tekniken landade hos djuren.

Idag var vi ute igen och av totalt 5 km spår så var det fullt pådrag i 4 km. T-T gjorde sina försök att stanna upp för att "läsa" men fattade snabbt att det inte tjänade något till. T-L hade hittat tjusningen och höll dragledningen konstant. Och nu gick det undan! Vilka toppenhundar jag har !!!