Vilken marknad!

Den lokala årliga marknaden har besökts. Varje år åker jag dit om jag kan. Och jag försöker kunna varje år. Det är något speciellt att strosa runt stånden och hälsa på bekanta av olika slag, smaka på hemgjord håning och handla svulstiga lökar och krispig kål. Det är på Färingsö hembygdsförenings marker marknaden traditionsenligt går av stapeln. Och självklart ser man en och annan folkdräkt och glada truddelutter spelas i sann folkloreanda. Och den gamla brandsprutan ska ju självklart demonstreras för den moderna teknologiska besökaren. Nästa år, fick vi veta, firar brandsprutan från Svartsjö Slott 100 år. Inte illa, och den fungerar än! Dock måste elden ha lite tålamod innan den kan tuktas. Det tar lite tid innan ångan är oppe...

Så ljuvligt att få gå ur tid och rum för någon timma och besöka den tidsålder jag egentligen vill tillhöra.

Är förbannelsen bruten eller ska jag inte ropa hej?

En gång i tiden, för länge länge sedan drabbades jag av en förbannelse.
Jag tror att den drabbade mig den dagen motorn i min gamla Cortina skar. Vi pratar slutet av 70-talet...
Förbannelsen går ut på att jag inte kan åka alternativt köra röda bilar.

Statistiken uppgår idag till dryga 15 röda bilar som gått sönder på de mest mystiska sätt, när jag suttit i dem (statistiken för bilar med andra färger är betydligt lägre).

Bland annat minns jag den läckra hunken med en röd BMW som erbjöd mig en åktur. Några minuter senare tappade bilen bakaxeln. (För övrigt samma läckra hunk som idag har en svart bil på min parkering.) Ett annat oförglömligt minne är en röd taxi som 15 minuter efter att jag satt mig i den började bete sig som ett flipperspel och sen tvärdog. Eller mammas röda volvo som tappade hela sin belysning en mörk sensommarnatt när jag körde.

Så när jag idag lämnade in min gröna bil till verksta´n idag och fick en RÖD lånebil för några timmar såg jag förmodligen lite skeptisk ut.
Med föraning om katastrof och textraden i lånekontraktet om 5000.- kr i självrisk gick jag med tveksamma steg till bilen.
Med svajigt mod startade jag och åkte iväg.

När jag några timmar senare återlämnade bilen var den i samma fläck-, buckel- och repfria skick som när jag fick den, och jag kunde pusta ut med den högst relevanta funderingen:
Är förbannelsen bruten?

Problemet med att vara ung, trevlig och smal

Sonen, d.ä. gick till dietisten. På mammas inrådan.

Jag, i min enfald, hade en tro på att en ung man kan få hjälp av expertis även om problemet är det omvända mot normen hos nämnda expertis klienter.

Sonen, d.ä. har nämligen problem att hålla vikten, alltså behålla vikten (underförstått: inte mista den).

Som ingående i normen tycker jag att det skulle vara ett betydligt trevligare bekymmer att ständigt behöva äta än att ständigt behöva låta bli. Tyckar JAG alltså!

Problemet består i att han inte hinner äta konstant. För den delen så orkar han inte äta hela tiden heller. Somliga har ju problem med att de blir mätta. Till dom hör inte jag.

På min fråga efter sitt besök suckade han och sa att -"tanten måste vara... galen, typ".

Efter att ha pumpat ungen på mer information om detta möte konstaterade jag att: -"detta måste jag höra med egna öron".

Och döm om min förvåning (inte för att jag tvivlar på mitt eget barn) när jag i egen hög person fick uppleva en tvättäkta idiot. Det är, tack och lov, inte ofta man träffar på dem till denna grad av idioti.

Och döm om idiotens förvåning när hon träffade på en mor med den mindre charmanta egenskapen av bitch.

Varför vår kommunikation urartade har sin förklaring i följande dialog:

-"men han är ju så snygg och trevlig"

-"det har inte med saken att göra, han är för mager och behöver hjälp med rätt diet för att maximera näringsupptaget"

-"men jag jobbar med massor med överviktiga människor"

-"jaha???"

-"han måste äta mellanmål"

-"det gör han, han äter mycket, näringsrikt och ofta men det räcker inte"

-"men han är ju så trevlig"

-"ehhh.... ja... va? han behöver hjälp med att hålla vikten"

-"han får väl sluta med sina fritidsaktiviteter"

-"men... ehhh... menar du allvar? ska han sitta stilla i hela sitt liv för att inte bli underviktig? är det så du menar?"

-"ja"

-"...okej...

-"han måste äta mellanmål och gröt innan han går och lägger sig"

-"så du menar att allt löser sig om han äter kolhydrater innan han somnar?"

-"ja, eller en macka eller två med nått pålägg, han har fått en kalorilista"

-"hm... pålägg, hur menar du då? fett, protein eller vad?

-"ja, inte vet jag"

-"nähä, och om han blir sjuk och inte kan äta... han tappar ett antal kilo på bara några dagar. vad händer om han får svininfluensan och blir sängliggande en vecka?

-"men hans flickvänn är ju kock"

-"men hon kan ju inte äta i hans ställe"

-"nu ska vi inte gå händelserna i förväg"

-"varför inte, det är just det som är problemet att han tappar i vikt och får svårare att återhämta sig, vilket förlänger sjukdomstillståndet och gör att han magrar av mer än nödvändigt"

-"jag förstår att du är en orolig mamma men nu ska vi tänka positivt och inte måla upp elände i onödan"

I det här läget är inte jag diplomatisk längre. De som känner mig personligen kan säkert både se framför sig och höra hur jag ser ut och låter.

När jag efter ytterligare några dialograder i samma anda frågar efter hennes chefs namn slänger hon på luren.

Vad kan man göra mer än att börja om från början med en annan dietist och dessutom anmäla eländet högre upp i hierarkin. Å andra sidan så hägrar nog pensionen inom räckhåll. Hon framhöll stolt att hon minsan hade jobbat i det här yrket i 44 år. Och det förklarar saken, det är ungefär för 50 år sedan man tappade bort kunskapen om mat och dess påverkan på vårt energibehov till förmån för industriell föda.

Jag kommer att försäkra mig om att nästa kostexpert har utbildning från rätt sida milleniumet.

Inte mycket till blogg!

Jag har fortfarande semester och det händer en hel del (i min världsbild). Återkommer när det finns tid över att skriva om allt (arbetstid, tänker den med för hög halt magsyra).
Tusan vad livet är härligt!

Semesterliv med nytt liv

Raringen min inhandlade kokboken GI-noll! vilket mottogs med förtjusning.
Mitt intresse för mat har väl inte undgått någon som smågluttar i den här bloggen, inte heller mitt bekymmer med vikten... Att vi nu är två som behöver hålla koll på vikten resulterar INTE i att vi hjälper varandra att avstå, tvärt om... nu är vi två som njuter av både mat, desserter och annat tilltugg.
Efter att ha vänt och vridit på boken och dess innehåll tändes både spis och ugn upp och matlusten stod i full blom. På en väl dold sida och med ett minimalt typsnitt fanns recept på både kokostoppar med choklad och panacotta med bär. Jajemensan! Där for präktighetsangsten all sin väg...

...ehhh vaddå inte jobba...?

Likt kossorna inför grönbete stod jag på jobbet med huvudet tjurigt nedböjt och glodde på klockan. 17:15... 17:16... 17:18... 17:18 ½... 18:00!
Så, äntligen, äntligen kom den tidpunkten på året som både korna och jag trånar efter.
Hela hösten har vi stått där och vaggat till våra minnen om gröna gräsängar.
Hela vintern har vi huttrande värmt oss med minnet av en smekande sol.
Hela våren har vi lockats att skratta åt kluckande rännilar av smält snö.
Nu är klockan åter slagen för att börja bygga nya sommarminnen.

Thank´s god its holiday!

På förekommen anledning...

Plåster, plåster på rumpan där,
säg hur beroende jag egentligen är.
Dagar som rökfri passerar i ett,
det var någon som sa att det inte va´ lätt.
Vaddå inte lätt... det är ju en plåga,
giftets rop brinner som en låga.
Jag gjorde ett val och får stå mitt kast,
jag ska äntligen bli av med min stora last.
Jag njuter av dofter och fullgod smak,
fast jag har ett plåster klistrat där bak.