Problemet med att vara ung, trevlig och smal

Sonen, d.ä. gick till dietisten. På mammas inrådan.

Jag, i min enfald, hade en tro på att en ung man kan få hjälp av expertis även om problemet är det omvända mot normen hos nämnda expertis klienter.

Sonen, d.ä. har nämligen problem att hålla vikten, alltså behålla vikten (underförstått: inte mista den).

Som ingående i normen tycker jag att det skulle vara ett betydligt trevligare bekymmer att ständigt behöva äta än att ständigt behöva låta bli. Tyckar JAG alltså!

Problemet består i att han inte hinner äta konstant. För den delen så orkar han inte äta hela tiden heller. Somliga har ju problem med att de blir mätta. Till dom hör inte jag.

På min fråga efter sitt besök suckade han och sa att -"tanten måste vara... galen, typ".

Efter att ha pumpat ungen på mer information om detta möte konstaterade jag att: -"detta måste jag höra med egna öron".

Och döm om min förvåning (inte för att jag tvivlar på mitt eget barn) när jag i egen hög person fick uppleva en tvättäkta idiot. Det är, tack och lov, inte ofta man träffar på dem till denna grad av idioti.

Och döm om idiotens förvåning när hon träffade på en mor med den mindre charmanta egenskapen av bitch.

Varför vår kommunikation urartade har sin förklaring i följande dialog:

-"men han är ju så snygg och trevlig"

-"det har inte med saken att göra, han är för mager och behöver hjälp med rätt diet för att maximera näringsupptaget"

-"men jag jobbar med massor med överviktiga människor"

-"jaha???"

-"han måste äta mellanmål"

-"det gör han, han äter mycket, näringsrikt och ofta men det räcker inte"

-"men han är ju så trevlig"

-"ehhh.... ja... va? han behöver hjälp med att hålla vikten"

-"han får väl sluta med sina fritidsaktiviteter"

-"men... ehhh... menar du allvar? ska han sitta stilla i hela sitt liv för att inte bli underviktig? är det så du menar?"

-"ja"

-"...okej...

-"han måste äta mellanmål och gröt innan han går och lägger sig"

-"så du menar att allt löser sig om han äter kolhydrater innan han somnar?"

-"ja, eller en macka eller två med nått pålägg, han har fått en kalorilista"

-"hm... pålägg, hur menar du då? fett, protein eller vad?

-"ja, inte vet jag"

-"nähä, och om han blir sjuk och inte kan äta... han tappar ett antal kilo på bara några dagar. vad händer om han får svininfluensan och blir sängliggande en vecka?

-"men hans flickvänn är ju kock"

-"men hon kan ju inte äta i hans ställe"

-"nu ska vi inte gå händelserna i förväg"

-"varför inte, det är just det som är problemet att han tappar i vikt och får svårare att återhämta sig, vilket förlänger sjukdomstillståndet och gör att han magrar av mer än nödvändigt"

-"jag förstår att du är en orolig mamma men nu ska vi tänka positivt och inte måla upp elände i onödan"

I det här läget är inte jag diplomatisk längre. De som känner mig personligen kan säkert både se framför sig och höra hur jag ser ut och låter.

När jag efter ytterligare några dialograder i samma anda frågar efter hennes chefs namn slänger hon på luren.

Vad kan man göra mer än att börja om från början med en annan dietist och dessutom anmäla eländet högre upp i hierarkin. Å andra sidan så hägrar nog pensionen inom räckhåll. Hon framhöll stolt att hon minsan hade jobbat i det här yrket i 44 år. Och det förklarar saken, det är ungefär för 50 år sedan man tappade bort kunskapen om mat och dess påverkan på vårt energibehov till förmån för industriell föda.

Jag kommer att försäkra mig om att nästa kostexpert har utbildning från rätt sida milleniumet.