Är förbannelsen bruten eller ska jag inte ropa hej?

En gång i tiden, för länge länge sedan drabbades jag av en förbannelse.
Jag tror att den drabbade mig den dagen motorn i min gamla Cortina skar. Vi pratar slutet av 70-talet...
Förbannelsen går ut på att jag inte kan åka alternativt köra röda bilar.

Statistiken uppgår idag till dryga 15 röda bilar som gått sönder på de mest mystiska sätt, när jag suttit i dem (statistiken för bilar med andra färger är betydligt lägre).

Bland annat minns jag den läckra hunken med en röd BMW som erbjöd mig en åktur. Några minuter senare tappade bilen bakaxeln. (För övrigt samma läckra hunk som idag har en svart bil på min parkering.) Ett annat oförglömligt minne är en röd taxi som 15 minuter efter att jag satt mig i den började bete sig som ett flipperspel och sen tvärdog. Eller mammas röda volvo som tappade hela sin belysning en mörk sensommarnatt när jag körde.

Så när jag idag lämnade in min gröna bil till verksta´n idag och fick en RÖD lånebil för några timmar såg jag förmodligen lite skeptisk ut.
Med föraning om katastrof och textraden i lånekontraktet om 5000.- kr i självrisk gick jag med tveksamma steg till bilen.
Med svajigt mod startade jag och åkte iväg.

När jag några timmar senare återlämnade bilen var den i samma fläck-, buckel- och repfria skick som när jag fick den, och jag kunde pusta ut med den högst relevanta funderingen:
Är förbannelsen bruten?