Det som glöms, hittas i garderoben

Mina funderingar runt kamerainköp har gått fram och tillbaka, upp och ned. Tittar på priser och jämför, funderar över funktioner och behov.
Plötsligt, som drabbad av en blixt tänkte jag att det kanske går att damma av den gamla filmkameran och föra över film från den till datorn och redigera om till digitalt...??? Då faller ju behovet av den svindyra Niconkameran som både tar bilder och filmar.

Det får bli en tur till elektronikföretaget med kameran under armen för att botanisera i sladdar och program.

Jag fick mej i alla fall många goda skratt och ett antal Åhhhh...! när jag tittade igenom den gamla filmen som låg i kameran. 10 år gamla bortglömda minnen spelades upp framför mig och jag blev ömsom sentimental, ömsom glad över att ödet tog mig vidare.

Skolbänken igen

Jag har kommit in på de universitetskurser jag sökt till våren. Hundens beteendebiologi som jag läst under hösten fortsätter med del II. Vad jag ser fram mot allra mest är kursen i "Grupprocesser, hantering av konflikter och kränkningar" "Kursen fokuserar hur skilda dysfunktionella mekanismer som konflikter och kränkande behandling kan gestalta sig och bör hanteras inom en pedagogisk kontext. Vidare uppmärksammas hur pedagogen, genom utformandet av ledarskapet, aktivt kan påverka klimat och funktionalitet inom en grupp."
Ska bli hur spännande som helst!

Höstens kurs i Ledarskap gav massor av insikt både på individ- och gruppnivå, hur jag ser på andra och hur jag ser på mig själv. Och inte minst hur ANDRA ser på mig (inte alltid så smickrande).

Kurslitteraturen är som följer (endast titlar):
Kommunikation och konflikthantering,
Vuxenmobbning i människovårdande yrken.
Professionell vägledning: med samtal som redskap.
Gruppsykologi. Om grupper, organisationer och ledarskap.
Hantera konflikter – men hur?

Ett nytt år stundar och redan nu är det dags att samla kraft för att hålla hela vägen fram till sommaren.
familjen, kärleken, djuren, huset, jobbet, skolan och projektet ...

Tjuhu!!! Nu är det helg!

Efter jobbet var jag inbjuden till Silviahemmet på anhörigträff.

Det är en stiftelse som bedriver vård och utbildning inom demensområdet.

Min pappa går dit en gång i veckan som gäst och blir väl omhändertagen av personalen.

Nu var det alltså min tur att träffa alla fantastiska människor som jobbar där. Vilket gäng! SÅÅÅ sympatiska!!!

Var lite orolig först, man vet ju inte vad man kommer att få uppleva... Drägglande, illaluktande kollin??? ICKE! Nog var det lite virrigt här och där men de var ett gäng paranta pantertanter med lagda lockar från frissan och lika stiliga gråvargar, dagen till ära uppklädda i finkavajen med guldknappar. Och vilken humor! Vilken glimt i ögonen! Och vilka flirtisar... !

http://www.silviahemmet.se/

Makeover

Så var det årliga julbordet med jobbet avklarat.

Alltid lika roligt att titta på kollegorna i civila kläder, stylade frisyrer och ansade skägg.

I en bransch där man alltid ser varandra i uniform försvinner en hel del av personligheten. De flesta har däremot en liten personlig touch monterad på kläderna eller ovan axlarna. Små detaljer som extra batongfästen, elektronikprylar, provocerande pennor, håruppkreationer, smink eller smycken. Mycket för att man inte ska tappa bort sig själv i kollektivet. På arbetstid är man oftast ett anställningnummer, ett uppdragsnummer eller bara en "vakt" (ibland med ett tilläggsord).

Så inför evenemanget var det dags att välja outfit och fundera på frisyr...

Fram med de elektriska papiljotterna, livligt påhejjad av dottern.
I och för sig inget anmärkningsvärt att jag fiffar till mig men det känns lite ovant varje gång.
Med tanke på hur min vardag ser ut tillhör inte kjol och högklackat favoriterna. Och det mest av praktiska skäl.
Om jag inte befinner mig på jobbet (iförd uniform, herrskor och långkalsonger) så går jag och skrotar hemma på landet i tåliga och slitstarka kläder. "-Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv..."
Här hemma på landet är högklackat endast gångbart till hösten när nya tulpanlökar ska ned i jorden. Och med tanke på rådjursstammen så känns det ganska onödigt det också.

Andra ganska vardagliga sysslor är ju att rensa avlopp, plocka hundlortar, hugga ved och långa skogsprommenader. Inte ens där kommer kjol och pumps till sin rätt. Alltså infinner sig en lite upprymd känsla när finstassen ska på och håret ska för en gångs skull representera den kvinna jag är. Och inte vilken kvinna som helst!!! Jag har dessutom möjlighet att skapa den jag vill uppfattas som. Vilken ära och vilket ansvar! Alltså blev det lockar.

Som person är jag rak. Både i rygg, hår och kommunikation. Jag brukar dessutom ifrågasätta en hel del. Inte för att jag är motvallskärring utan för att jag vill ha så mycket underlag som möjligt innan jag gör en analys eller tolkning av vad jag just har hört. Med den personligheten, lägg till uniform och du har redan skapat dig en uppfattning om vem och vad jag är.

Så för att skapa lite förvirring runt min person stylar jag fram en kvinna med mjuka, runda former. Till och med jag hajjar till framför spegel. "-Hello Gorgeous!

Mycket nöjd med resultatet och med ett godkännande från den kritiskt granskande dottern (som själv är urfeminin, hopplöst vacker och chict petit) går jag hemmifrån och tar nöjt emot kommentarerna samt ett och annat höjt ögonbryn från kollegorna. Mission completed!

Vill ha!

Kollar igenom finanser och drömmer mig bort till fotoskola och myrstudier i gigantiska närbilder.

"Villha"-faktor: MYCKET STOR





NIKON D90/18-200VR DX AF-S

När generna får tala.

I morse blev det äntligen dags för lite viltlek.

Vi hade fått "nyskördade" älgben med klöv (Tack, Johannas pappa!) och nu skulle det utbildas i "hur gör djur ".

Tuva-Lisa var först ut och tog spåret över gräsmattan. Snabbt fram till klöven och HUGG, så var hon igång med gnagandet.

Sen var det dags för hund nr 2. Han stack som en pil runt knuten, nosen i backen och fram till sin knota. Stackars Tigger-Tugg... Han fick en bekymrad rynka i pannan när käkarna låste fast runt benet i munnen per genautomatik. Det klickade inte riktigt hela vägen och gnagandet, tuggandet och slitande uteblev. Det blev bara dreggeldropp och en bekymrad rynka. Men han kånkade i alla fall runt på den hela förmiddagen. Är man vallhund så är man...

Goa, söta och varma vänner!

Tillbaka på jobbet efter att ha tillbringat en viss tid i hemmamiljö.
Fick ett enormt härligt mottagande av vissa kollegor; Goa Johan, Söta Linda och Varma Kerstin. Stora härliga kramar och uppriktiga ögon.
En underbar känsla att bli sedd och uppleva att jag varit saknad.
(Här finns det plats för att lägga in en massa självkritisk ironi men jag låter bli och bara njuter av känslan.)
Ibland känner jag mej ensam, utanför och som om jag var gjord av storstadsluft. Oftast rinner det av, som den gås jag är, men inte alltid. Och det är då som jag plockar fram känslan av att vara en uppskattad vän och kollega.
I "min" bransch finner man oftast uppskattning just hos sina kollegor. Ibland hos kunderna, men mer sällan högre upp i leden.
Det genomförs just nu en medarbetarundersökning av ett Researchföretag. Jag tror att alla väntar med spänning på resultatet. Den stora frågan är om resultatet kommer att presenteras för medarbetarna... Fast vi vet ju redan resultatet... Och är inte det underligt att vi som generellt sett ses som underutbildade, visionslösa och lata redan listat ut det?
Min hetaste önskan är att få närvara medan det högre ståndet läser undersökningsresultatet.
Snacka om perfekt tillfälle att få studera några av mina största intressen samtidigt; flockbeteende, konflikthantering och ledarskap. *Skrattar gott åt tanken*