Spännande möte

Det började som en slösurf en helt vanlig dag.
- Hmmm, jaha... vad ska man glo på idag?

Det blev www.hundstallet.se som vanligt. Det händer ofta att jag är där och smygtittar på hundar. Som om det inte vore nog med de huliganer jag redan har...
Som av en händelse hittade jag en notis om ett kommande föredrag om hund i vården.
Surfade vidare men nu med mål i sikte. www.vardhundskolan.se

Så, det resulterade i att jag igår befann mig på Vuxenskolan i Sthlm city www.sv.se/stockholm för att lyssna på detta föredrag om hundar i vården.
Ingeborg Höök som var föredragshållare (utbildningsansvarig hos Vårdhundskolan) beskrev verksamheten med liv och lust.
Och medan tiden gick fick vi inblick i den värld där människor med förvärvad hjärnskada lever, hur många äldre dementa människor lever och som i jämförelse med mitt eget nuvarande liv framstod som en ren skräckfilm. Att vara gammal och inte bli förstådd eller inte förstå, att leva med en inneboende skräck, att fjärma sig från livet med fasansfulla koncekvenser för idividen.
Och det var här hunden kom in i bilden... Vilket hjälpmedel att nå fram till dessa människor. Vilket hjälpmedel att få tillbaka kämparglöd och livslust! Talträning, fysisk träning, social träning
med ett resultat som lätt överglänser vilken solskenshistoria som helst. Människor som inte pratat på flera år börjar tala igen, människor som gråtit sig igenom de senaste åren plötsligt börjar skratta igen.
Själv så grät jag mig igenom en större del av föredraget. Grät av sorg och skräck inför ålderdom, grät av lycka och glädje för vad dessa, redan älskade djur, bidrar med till mänskligheten.
Någon i församlingen nämnde tyst en tanke om själviskhet och utnyttjande av hunden. En etisk tanke väl värd att fundera över trots att mänskligheten redan är känd som den mest överlägset själviska arten på jorden.
Och jag är idag tacksam över att vi för många, många tusen år sedan, av ren egosim, började tämja vargungar.

//Egoisten

En bild säger mer än...

Fredag kväll:





Absolut inte!!!











Verkligen inte!!!!










Stiltoncheesecake
Serveras med apelsin & chilichutney smaksatt med kryddnejlika

Canneloni
Fylld med ricotta, spenat och zucchini, serveras med tomatsås smaksatt med salvia

Nougatpannacotta med björnbärssås


och:









Prima DONNOR





















Skitkul!




Och sen:











Simply Sinners!

... och sen taxi hem.

Perfekt kväll!

Inte värt en rubrik

Det tog ett dygn innan jag kom på vad jag drabbats av: Mental tandvärk!
Usch så drygt det är...

Helg 1

Så har första helgen gått av stapeln på min utbildning Hund och Kattetologi.
Det är så otroligt roligt, intressant och inte minst lärorikt (det är ju en av orsakerna till att jag är där).
Utbildningen är förlagd på Lantbruksuniversitetet i världsmetropolen Skara.













När jag fick mitt antagningsbesked kastade jag mig över luren för att boka rum för mig och mina kompisar. Att få tag på ett hundrum kan vara knepigt. Det är inte alla som ens har ett pälsdjursrum att erbjuda och vi är många som slåss om de få som finns.
Men jag hade en toks tur som fick rum på Skara vandrarhem, bara några hundra meter från SLU. Och det gjorde inte saken sämre att vandrarhemmet var rent, fräscht och hade alla bekvämligheter man kunde önska sig.




Lördagen bjöd till hundra procent på hund. Hund på bredden, hund på djupet. Underbart! Föreläsaren förgyllde pedagogiken med ett fantastiskt kroppspråk innehållande både gester och mimik som lockade till skratt och igenkännande. Ska bli härligt att återses i november.
Kursledningen hade organiserat middag för oss som ville. Vegetarisk paj med sallad och bröd. Gott som tusan och i sällskap av ett gäng entusiastiska djurälskare. Och otroligt intressant att få prata med alla som givetvis har olika bakgrund. Åsikterna gick ibland vida isär men grunden var den samma: Djur ska ha fullgoda liv och tas om hand på bästa sätt.
Söndagen var vigd åt katt. Det finns tyvärr inte lika mycket vetenskaplig litteratur och forskningsresultat om katt som det finns om hund, men det blir förhoppningsvis bättre framöver.
Vi har också blivit indelade i projektgrupper. Med detta positiva gäng studenter var det inte så konstigt att gruppkonstelationen blev bra. Min grupp har redan startat upp projektet och huvudämnet är katt. Ska bli spännande att få gå på djupet och rota ordentligt i katten väl och ve. Det är en sak att kattägare säger: Så gör min katt! Men frågan är VARFÖR! Och förhoppningsvis kan jag snart förklara DÄRFÖR!

Dagen efter dagen före

Igår hade jag en sån där... ja, en sån där JOBBIG dag. Det var helt enkelt lite för mycket att göra. Var sak för sig var inte så jobbig men det blev många sånna saker efter varandra som tog både tid och engagemang i anspråk. Och jag trivs inte riktigt då.

Även om det är trevliga, neutrala, lärorika och behövliga saker så kan det bli för mycket av det goda. Fast det var självförvållat. Självförvållat för att jag skulle kunna få en dag utan en massa saker att göra idag. Så idag blev en betydligt härligare dag.

Och inte gör det något att solen skiner och att det är 24 grader varmt, såhär snart i mitten av september.

Idag startade jag med att gå ut med den ena hunden. Konstigt, tyckte Saga.

Sen tog jag den andra och gick till skogen. Har man bara en hund så blir det lite lugnare och jag kan släppa koncentrationen på den hunden. Det blir liksom lite mindre bus i skogen då.

När jag och Ajje återvände hemåt var vi i sällskap av nästan 1 kg kantareller. Inte illa!

Så resten av dagen spenderades i mitt kök. Provade ett nytt recept på muffins och ytterligare ett på lantbröd. Passade på att ungssteka en fläskstek som ska bli pålägg till köttätarna i familjen och en soppa på mangold. Nu återstår bara väntan till middagsdags.

Hallå... familjen, kom heeem!!!

Vilken marknad!

Den lokala årliga marknaden har besökts. Varje år åker jag dit om jag kan. Och jag försöker kunna varje år. Det är något speciellt att strosa runt stånden och hälsa på bekanta av olika slag, smaka på hemgjord håning och handla svulstiga lökar och krispig kål. Det är på Färingsö hembygdsförenings marker marknaden traditionsenligt går av stapeln. Och självklart ser man en och annan folkdräkt och glada truddelutter spelas i sann folkloreanda. Och den gamla brandsprutan ska ju självklart demonstreras för den moderna teknologiska besökaren. Nästa år, fick vi veta, firar brandsprutan från Svartsjö Slott 100 år. Inte illa, och den fungerar än! Dock måste elden ha lite tålamod innan den kan tuktas. Det tar lite tid innan ångan är oppe...

Så ljuvligt att få gå ur tid och rum för någon timma och besöka den tidsålder jag egentligen vill tillhöra.

Är förbannelsen bruten eller ska jag inte ropa hej?

En gång i tiden, för länge länge sedan drabbades jag av en förbannelse.
Jag tror att den drabbade mig den dagen motorn i min gamla Cortina skar. Vi pratar slutet av 70-talet...
Förbannelsen går ut på att jag inte kan åka alternativt köra röda bilar.

Statistiken uppgår idag till dryga 15 röda bilar som gått sönder på de mest mystiska sätt, när jag suttit i dem (statistiken för bilar med andra färger är betydligt lägre).

Bland annat minns jag den läckra hunken med en röd BMW som erbjöd mig en åktur. Några minuter senare tappade bilen bakaxeln. (För övrigt samma läckra hunk som idag har en svart bil på min parkering.) Ett annat oförglömligt minne är en röd taxi som 15 minuter efter att jag satt mig i den började bete sig som ett flipperspel och sen tvärdog. Eller mammas röda volvo som tappade hela sin belysning en mörk sensommarnatt när jag körde.

Så när jag idag lämnade in min gröna bil till verksta´n idag och fick en RÖD lånebil för några timmar såg jag förmodligen lite skeptisk ut.
Med föraning om katastrof och textraden i lånekontraktet om 5000.- kr i självrisk gick jag med tveksamma steg till bilen.
Med svajigt mod startade jag och åkte iväg.

När jag några timmar senare återlämnade bilen var den i samma fläck-, buckel- och repfria skick som när jag fick den, och jag kunde pusta ut med den högst relevanta funderingen:
Är förbannelsen bruten?