ADA

Införskaffandet av Daya och Bombom resulterade i att jag blev aktiv i föreningen ADA - Animales de Andalucia
http://ada-hundar.org/

ADA är en ideell förening som söker hem åt familjelösa hundar från Spanien.

Är du sugen på hund - gå in på siten och läs om alla hundar som väntar på en ny chans till ett värdigt liv, med en alldeles egen familj.

Hundeskortresa i maj 2012 PAD

Tidig söndagsmorgon möter jag upp Eva på Arlanda. Gigantiska hundburar balanseras på en bagagevagn genom terminal 2. Incheckning av mig och boxarna går som smort och äventyret tar sin början.

Ett pirr av förväntning sprider sig i kroppen när jag sätter fötterna på spansk mark. Om en stund ska jag möta Lisa från PAD. Efter en stunds väntan vid bagagebandet dyker äntligen boxarna upp. Ungefär 60 kg plastlådor ska nu baxas av bandet till bagagekärran. Var nu de finns?

Det gjorde de inte. Personalen strejkar! Ok, bara att hugga i för kung och fosterland. Skjutande dessa boxar framför mig genom Malagas flygplats kommer jag, sjöblöt av svett, ut genom
entrédörrarna och möts av en vinkande Lisa.



Vi får direkt en jättefin kontakt och hon lotsar oss säkert genom trafiken direkt till PAD. Det första som slår mig är ljudet. Sen kommer lukten. Båda är förlamande.

Det finns 50 hundar och 178 katter installerade i anläggningen. Och det är trångt. Ytterst välskött, men trångt.



Det pågår en febril aktivitet med hundpromenader och annan vård av djuren. All personal är nyfiken på mig, hälsar glatt och visar runt. Jag är väntad. Det känns skönt. Alltid lättare att tränga sig in i en verksamhet om man är välkommen.

Efter ett par timmar lämnar vi anläggningen och åker till min inkvartering. Ett underbart radhus i Mijas med fyra goa, bortskämda PAD-katter och en helt fantastisk Pauline. Gästfriheten är överdådig och jag blir behandlad som en drottning. Vi äter middag på en restaurang med traditionell engelsk söndagsmat och jag får äntligen veta vad en yorkshirepudding är för något. Ganska otippat när man är i Spanien. Passar också på att njuta av en gigantisk Bougainvillea.



Måndagen började med strandpromenad i Fuengirola tillsammans med Pauline. In och ut på olika barer för att byta ut PADs fulla insamlingsbössor mot tomma. Det kommer in en del pengar den vägen. Många är engagerade i välgörenhet och gör vad de kan för att bidra. Jag blir presenterad för alla och möts med positiva kommentarer om verksamheten. Lisa möter upp på stan och kör mig till PAD. Jag tillbringar dagen med att bada hundar, gosa med valpar och fotografera.



Tisdagen tillbringas på PAD. Promenera hundar, skura hundgård, läsa hundjournaler, klippa hundklor och sucka över de trångbodda katternas situation.







Vid det här laget har jag vant mig vid ljud och lukt och lite av djurens rutiner. Efter lunchtid, när solen bränner rakt ned på kakelgolvet, lägrar sig en vila över anläggningen. Valparna busar lite lojt med varandra, några filosoferar drömskt, andra snarkar högljutt.

På eftermiddagen kommer ny personal in genom grindarna och lugnet förvandlas till ett kaos av förväntningar. Trots knappa resurser och trångboddhet upplever jag optimism, värme och kärlek innanför anläggningens murar. Det slår mig också hur enormt anpassningsbara dessa djur är. Oavsett vilka mer eller mindre hemska erfarenheter hundarna har så är de genuint snälla. Visst kan någon av dem nafsa för att påtala sitt missnöje med kloklippning. Visst har jag mött ett par hotfulla ögon och glimmande tänder från en liten hundkille som vissa dagar inte orkar vara snäll. Men bortsett från undantagen finns det bara små, mellan och stora hundindivider som älskar livet utan förbehåll.

Onsdagen bjöd på avskedets sorg. Jag helt enkelt älskade min tillvaro i Spanien. Chantal som främst jobbar med katterna hämtade mig i bilen med Bombom, Chico och Valentino. Väl på flygplatsen i Malaga fanns inte mer tid än att få logistiken med alla hundar att fungera. Bosse med personal från Triple A väntade med Wiky och Gina. Jag skulle checkas in. 4 hundburar, med totalt 5 hundar skulle checkas in.



Ut med hunden (-arna) ur boxen, på med halsband och koppel, in med boxen i scanningen, ut med boxen igen, av med halsband och koppel, in med djuren och försegla, försegla, försegla. Sen nästa! Och nästa! Och nästa! Iväg till flygplatsservice-disken för att betala hundtransporten. Pust!

Chantal och jag hinner med en snabb fika. Vi pladdrar på om våra egna djur. Hon på franska, jag på engelska. Med gester, ljudillustrationer och mimik förstår vi varandra utmärkt!

Väl ombord på planet försöker jag samla mina tankar kring mitt äventyr. Det är svårt. Så många intryck, så många känslor.

I ankomsthallen på Arlanda, terminal 2, kan jag stå och se på när hundarna lastas av från flyget. Undrar vad de tänker? Undrar om de känner skillnad på den skandinaviska luften? Det tar ett tag men så småningom öppnas hissen och en gigantisk lastvagn med burarna rullas ut. "Så, var så god!" och där står jag ensam och funderar på hur jag ska lösa resten. Jag ringer till tullen och presenterar mig. "Jaha, du är från den där hundorganisationen! Du kan passera."

Jag hugger en ståtlig karl och ber om hjälp med att lasta av burarna från vagnen till tre bagagevagnar och börjar min dansakt med att få med mig alla vagnar till utgången. Katta som väntar på oss får syn på mej genom de automatiska dörrarna smiter igenom och hjälper mig. Jag möts av förväntansfulla ögon från blivande hundägare. Men också av nyfikna medmänniskor som faktiskt stannar till och ställer lite frågor.

Av resan återstår nu bara att ta mig hem tillsammans med min egen nya hund Bombom och jourhunden Gina. Vi hoppar på bussen mot Stockholm och sätter oss tillrätta. Gina som är lite otrygg får sitta i mitt knä och slappna av. Bombom sitter bredvid mig på sätet och tittar ut genom fönstret. På bilar, på människor, på träd, på hus, på ALLT! Och det ska visa sig att det är just det som är hennes specifika karaktär. Hon är vaken, hon är nyfiken, hon är alltid på G och full fart framåt. Hennes smeknamn får bli "Jaépå".

Tack ADA för att jag fick åka och tillräkna mig denna fantastiska erfarenhet.

Tack PAD för att ni tog emot mig med öppna famnen och gav mig fullt förtroende att involveras i verksamheten.

På återseende!
Lotta

Nu är det komplett!

Ytterligare en liten fröken har flyttat in.
Hon tog mig med storm och sedan hela huset.
En liten goding med en aktivitetsnivå och kvickhet utöver det vanliga.

Hur hennes tidigare ägare i Spanien tänkte är obegripligt men en vacker dag lämnades hon in på "killingstation". 3 år gammal...
Som tur var så valde man att plocka ut henne direkt och placera i hundhem.
Jag tror att hon fick tillbringa ca 6 månader på hemmet innan jag fick syn på henne. Det GÅR bara inte att ignorera.

Jag fick äran att själv hämta henne från PAD, utanför Fuengirola/Malaga.
Det äventyret är en historia i sig.

Men här är hon i alla fall, min nyaste söta tös:

Daya säger:

Efter all turbulens i mitt liv så står jag stadigt på mina tassar nu. Snart har det gått 3 månader i mitt nya hem. Jag bor med min nya människa som jag gillar jättemycket. Det finns en annan människa här i huset också , han är juste, men vi umgås inte så mycket.Han har skateboard och ibland kallar han mig söt och då blir jag nästan blyg.

Det finns en massa andra djur också. Katterna är ganska söta men den ena gillar inte mig så jag låter den surpuppan vara. Den andra katten är jätterolig. Henne kan man jaga och puffa på. Ibland blir hon arg men då fräser och jamar hon bara. Hon blir aldrig jättearg. Men det kan min människa bli... Hon säger att vi inte får vara dumma mot andra djur. Det finns fåglar också, fast dom bryr jag mej inte alls om. Eller jo... När den stora fågeln får sin macka blir jag avundsjuk.

Och så har vi min plastsyrra *suck*. Hon är tonåring och ibland jättebråkig, då blir jag arg. Fast ganska rolig ändå och jag gillar henne jättemycket. Hon har lärt mej en del bus. Som att gnaga på pinnar, döda gosedjur och slita i en slang. Hon har lärt mig att tigga vid matbordet också. Fast då får min människa en rynka mellan ögonbrynen. Hon ser jättekonstig ut. Och jag vet inte heller vad det betyder. Annars är människan ganska tydlig med vad hon vill. Som i morse när jag hellre ville äta kattbajs än att åka till jobbet. Då kom hon och lyfte upp mig och bar mig till bilen. "- OK, jag fattar!"

Flera gånger i veckan åker vi till ett ställe där det finns massor med hundar. I början var jag blyg och gick bredvid min människa hela tiden. Nu har jag fattat att vi bara är där för att ha kul, jag ska inte bli lämnad bland andra hundar igen. Så nu törs jag lämna min människa och leka med andra hundar. Och hon blir jätteglad när jag har roligt. Syrran och jag gillar olika kompisar så jag slipper hennes lek-tacklingar. Vi brukar också gå långa promenader i skogen tillsammans med syrrans bästis. Han heter Cosmo, och är jättestor! I början var han lite misstänksam mot mig men nu är vi också kompisar.

När jag kom till mitt nya hus så kissade jag på mattorna. Jag har fått sluta med det. Det finns inga mattor kvar i huset, trist! Jag går nästan alltid utan koppel. Det är skönt! Det är bara när det kan bli farligt för mig som jag blir fastsatt. I början kunde jag dra och slita för att komma fram fort. Då tog min människa tag i mitt sele och förklarade att vi kommer fram ändå. Jag fick välja på att gå lite saktare fram till den intressanta doften eller inte komma fram alls. Jag valde det första alternativet, så vi är nöjda båda två nu. Det kallas win-win situation, har hon förklarat.

Igår höll jag på att skratta på mig. Vi var vid stranden och min människa sa att jag ska lära mig simma i sommar. Tror hon ja! Min dumma syrra tyckte att det var jätteroligt att springa ut i vattnet efter en pinne. Galet, man blir ju blöt! Jag nöjde mej med att rulla i nått ruttet som jag hittade.

Nä, nu ska jag hoppa upp i människosängen och lägga mig på min egen kudde. Vi delar säng allihop, till och med snällkatten sover med oss. En enda trygg röra av tassar, svansar och snarkningar.

Morsning!
Daya

Liten blir större och mindre flyttar in

Den lilla söta valpen har blivit tuffa 9 månader. Allt som tidigare godtagits med tindrande ögon ifrågasätts med vippande öron och galopp över ängarna.
Suck ja...

Lilla Daya kom till Sverige den 18 december 2011. Hon blev en dag inlämnad på PAD i Spanien. Så, tack och adjö! sa ägarna.
Efter en lång tid på hundstallet och många provtagningar fick hon flytta till jourhemmet i ett snöigt Vingåker.
En liten försiktig dam på 7 år med en förtjusande och mild läggning.
1 månad senare flyttade hon hem till oss...
Lika förtjusande som hon är, lika hundig är hon.
Päla och Daya leker, sover, äter och slåss dagarna i ända.
Ett försiktigt föremålsintresse börjar ge sig till känna. Liksom kampviljan som tvingar ihop hennes käkar runt brandslangen.
Jag är glad över att hennes "förtjusande läggning" också innefattar en fullt utvecklad förmåga att vara Hund.

Vankar av och...

När inte sinnet är med är det svårt att hitta skrivlusten.
Det har varit tungt under sommaren. Idag har jag min lilla ljusglimt som håller mig på tå, men tills hon kom in i mitt liv har sommaren mest varit ett svart och tårfyllt moln.
Min vackra, galna, glada Tigger-Tugg dog hastigt i slutet av juni. Chocken blev total! Den är fortfarande svår att härda ut. Det kom plötsligt och helt oväntat.
I två veckor funderade jag på om jag skulle sluta som hundägare efter 36 år men kom fram till att jag förmodligen aldrig skulle ta mig ur sängen då. Det finns liksom inget att kliva upp för.
Beslutet togs och lilla Päla flyttade in hos mig i slutet av juli. Idag är hon busiga 15 veckor gammal och jag väntar på att hennes personlighet ska fastställas innan hon får sitt välförtjänta alias. Som Tigger-Tugg, Tuva-Lisa och alla de andra.

Jag bor fortfarande kvar på min lilla plätt. Det har inte gått något vidare att komma vidare. Däremot har antalet konflikter med berörda parter blivit vidare.
Den galna grannen gör allt i sin makt för att försura livet för mig. Den inhoppade imbicilla mäklaren bidrog med sitt. Min avsky för pösmagade gubbstruttar har jäst till en surdeg.
Jag vet att jag har del i konflikten. Min del är att jag inte agerar som sig bör när man är en medelålders ensamstående kvinna. Jag gråter inte, jag skriker inte och jag blir inte hysterisk. Och det kan sannerligen inte vara lätt att hantera för motparten.

Nu när hösten gör sitt intrång hoppas jag att förändringens tid snart nalkas. Jag behöver det mer än någonting annat just nu.

Vår a lá 2011

Vintern har varit lång, igen. Riktigt lång! Så... what´s up? Nada!
De senaste månaderna har passerat som T-banans gröna linje. Segt, trist och lite skakigt. Sonen och hans sötis till flickvän drog, efter jul, till andra sidan jorden. Sånt mår inte en mor bra av. Inte den här moran i alla fall. Nu är de hemma igen, åtskilliga tusenlappar fattigare, åtskilliga erfarenheter rikare. Och det är där som rikedomen ligger, tycker jag. Erfarenheter.

Min erfarenhet i de akademiska kretsarna vidgas sakta men säkert. En kurs i taget. Anser mig nu har tillräckligt torrt vetenskapligt material i skorna för att traska vidare till en annan verklighet. Lokalletandet har gått i stå. (Metaforerna likaså.) En vacker senvinterdag vaknade dock tanken på att vidga mina vyer och kanske flytta från mitt plätt på jorden till en annan plätt. En lite mindre plätt men mer central plätt. Det kanske gör att lokalletandet också kan ändra proportioner och det kanske blir plättlätt att hitta en plats att etablera sig på.
Så för tillfället jobbas det, pluggas det och spankuleras på visningar av bostadsrätter.

Tigger-Tugg har äntligen landat i livet som singelhund. Nedbantad och med en begynnande vuxenpondus tar han kvällarna med större ro. Han har även funnit nöjet i att ligga i en människosäng och snarka än att ängsligt slumra i soffan med bara ett fönster mellan sig och det hotande nattlivet.

Våren har gjort intrång med allt vad det innebär. Snart är det dags för eldardag igen. Ska börja planera meny och arbetsuppgifter...

Hej, hej vinterland!

November, ett säkert kort för vinter. Njuter för fullt, både Tigger-Tugg och jag. Vitt, kallt och härligt! Ingen lera så långt ögat når, inga blöta kläder och ingen blötsur pälsdoft, bara ett humör på topp.
På söndag tar vi tåget till Göteborg, T-T och jag. Kurs i dagarna 2 och sen blir det besök i Ö-bro. Äntligen får jag träffa min sockertopp till dotter igen.
Bara en snabbvisit ett knappt dygn. Sen blir det till att återinträda i allvaret igen. Har ett 5-dagars arbetspass (60 timmar) framför mig.
Hoppas att det fortsätter att vara kallt. Men ingen mer blåst tack! Ogillar starkt när det snöar och blåser. Kommer varken hem eller hemifrån då.

Borta toppen men hemmet regerar!

Har nyss kommit hem från en veckas vistelse på Azorerna. Närmare bestämt ön São Miguel och staden Ponta Delgada.
Härliga vandringar i tuff terräng och besvärligt väder på den östra sidan. Härlig avkoppling vid havet på den västra sidan.
Reseskildring finns på resedagboken.se

Min älskade Tigger-Tugg har varit på hundpang under tiden. Han haft en alldeles egen semester. Den här gången utan saknade Tuva-Lisa men bildbevis på hundpangets bildblogg bevisar att han har haft det, om möjligt, ännu bättre än tidigare.
Så, mina hundägarvänner... liksom tidigare kan jag varmt rekommendera Skirengårdens hundpensionat.

http://www.skirengarden.com

Som grädde på gräset...

låg frosten i morse. Dimman var så tjock att man kunde skära i den.
Åh, härliga höst!

Morgonstund har glädje i radion

Lyssnade på morgonpasset i P3 i morse http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?ProgramId=2024 .
Som vanligt blir det en hel del fniss där jag sitter bakom ratten i min jobbil.
I morse hade Kodjo, Martina och Hanna besök av Niki Tsappos och Martha Nabwire som vann streetdance-VM i Paris i kategorin hiphop.
Men fantastiskt!!!
Jag vill se och hör mer av det här! (Det finns film på tjejernas dans på sr´s hemsida, kolla in länken ovan.)
Det måste finnas fler än jag som tycker att längdskidåkning, simning och fotboll är så trist så världen stannar. Världen ska stanna av andra orsaker. Den ska stanna för att man håller andan av antingen andakt eller förtjusning.

För några år sedan var jag ute en kväll med tjejerna. Vi hamnade på någon krogs bakgård där hiphopisarna hade samlats för att battla varandra.
Där kan man prata om spänning och livsglöd!
Varken soffa, brynja eller bärs så långt ögat nådde. Bara handklapp, tjut och vrål av lycka från publiken.

Är det inte dags att uppgradera sporten till aktuellt årtusende?
Jag tror att det finns många kids som gärna skulle börja svettas om det fanns mer nutidsaktiviteter att roa sig med.

Shåpp till ju dråpp

Var i Skärholmens centrum igår. Inför min och sonens inbokade klippning på http://www.klippotek1.se/ (Tack Daniella, du är jätteduktig!) gick vi och kollade på allt och ingenting. På H&M hittade jag en jacka jag gillade. Lite lagom grön med fräscht bomullsmaterial och bra skärning för att få plats med en tjocktröja under. 399:- kr... inga pengar att snacka om men det var inte budgeterat för en ny höstjacka. Nåja, känna och klämma kan man ju alltid roa sig med. När jag ska hänga tillbaka jackan på ställningen står det en kille där och märker om jackorna till rea. Okey... vad händer. Jackan är nu nedsatt till 200:- kr och girigheten slår till. SKA HA! Tar mitt fynd och går till kassan. Och när jag rotar i min plånbok efter betalkortet så hittar jag en återbäringscheck på 50:- kr. Det var tydligen min shoppingdag idag. En ny favoritjacka för 150:- kr, inte illa.

Som en nyponros

Läser en artikel i Aftonbladet om hur vacker en kvinna egentligen är, och när.
Man (män) har röstat om när hon är som vackrast... i vilken ålder? Jag kan begripa att man inte gör den vetenskapligt men att göra den ovetenskapligt bidrar väl till att den inte behöver göras alls?

Tycker du att kvinnor upphör att vara fysiskt attraktiva vid en viss ålder? I så fall, vilken?:
20-årsåldern: 1 procent
30-årsåldern: 3 procent
40-årsåldern: 10 procent
50-årsåldern: 16 procent
60-årsåldern: 17 procent
70-årsåldern: 8 procent
80-årsåldern: 3 procent
Nej, jag tycker kvinnor är attraktiva oavsett ålder: 34 procent
Vet ej: 8 procent
Källa: Viagrarapporten 2010, Novus Opinion.

Novus Opinion har på uppdrag av ett läkemedelsföretag gjort "viagrarapporten" Svenska män om sex, hälsa och kvinnor, en undersökning som förutom kvinnans skönhet tar upp vilken kroppsdel män egentligen tycker är sexigast på en kvinna. Och vinnare är rumpan.

Droppen som får tålamodet att sina är... att journalister fritt får hämta den information de är intresserade av!

JAG BLIR SÅ TRÖTT!!!
Men för att ändra på det så ska jag ta och läsa viagrarapporten. Det finns säker en hel del humor(sex)istiskt att ta del av.
Ska bara köpa mig en damtidning och en chokladbit först. Rätt ska vara rätt!

Jag tänker återta min positiva syn på män genom att läsa:
http://impotens.devote.se/blogs/5864958/viagra-rapporten-2010---svenska-maen-om-sex--haelsa-och-kvinnor.htm

Hur jag ska få tillbaka en positiv syn på mediafolk vet jag däremot inte.

Hej hoppsan vad tiden går!

Det har inte bara gått veckor, utan månader sedan sist. Och det har hänt ungefär lika mycket.
Den stora tragedin var ett faktum den 21 april då min söta Tuva-Lisa fick gå vidare till en annan dimension. När värktabletterna inte fungerade längre röntgade vi hela bakpartiet och det visade sig att det inte bara var höfter som var förstörda, utan knäna också. Med ett övermått av sympati och kompetens, från veterinären Jonas Bylin på Södra djursjukhuset i Kungens Kurva, lotsades jag igenom alla tänkbara möjligheter för min Saga men resultatet hamnade alltid på samma slutsats: Det fanns ingenting att göra. Hon fick somna in med mina armar runt sin hals och Tigger-Tugg vid sin sida.
En fasansfull smärta att genomlida och saknaden är övermäktig!








Nu började en tid för Tigger- att anpassa sig till ett liv som ensamhund. Vem var matte när hon vilade ögonen enbart på mig? Vem var Tigger- utan någon kompis att luta sig på?
Idag har vi funnit varandra bra och båda njuter av livet, som är betydligt friare och har fler sociala aktiviteter än tidigare.

Igår började vi en hundkurs. Tyvärr blir det bara var annan vecka på grund av arbetstider men bättre det än ingenting alls.
Min goda vän Åsa K och hennes Cosmo lockade ut oss, mitt i sommarstormen. Väl påklädda och utrustade med diverse prylar och kaffetermosar begav vi oss till Munsö.
Vi körde lydnad på gräsplan tillsammans med andra hundar. Till en början var han lite stressad när han skulle sitta bredvid främmande kompisar. Ett utfall och han åkte i backen. Lite snopen återtog han sin plats. Efter det fungerade alla moment, både med och utan koppel.
Efter lydnaden, som helt tog musten ur honom, fortsatte vi i skogen med uppletande. Han har gjort det förut men inte "på rätt sätt". Nu skulle han rakt ut 50 meter i skogen. Efter ett par försök så fungerade det. Stolt matte jublade!
Dagen slutade med en välförtjänt vila i soffan framför brasan. Tror faktiskt att vi snarkade båda två.

Idag tog vi en sväng ut i skogen. Kunde inte låta bli - bjöd på lite uppletande åt Tigger-Tugg. Första försöket gick galant! Tjoho morsan, här är den!
Andra försöket: Ut, tvärnit och tillbaka. I 20 sekunder (väldigt lång tid) stod han och stirrade på mig som stirrade rakt ut i luften. Kunden inte låta bli men jag slängde en kort blick på honom och fortsatte sedan att stirra rakt ut i luften åt det håll han skulle söka. Och döm om min förvåning när han kvickt som en vessla vänder och rusar rakt ut 50 meter och hämtar hem föremålet. Stående ovationer!
Sen blev det mest lek och lite vila i skogen. Passade på att ta med en reva vildkaprifol hem till tomten. Hoppas att den tar sig.

Hårt arbete

Själv är bästa dräng, fast det är väldigt jobbigt.
Har äntligen tagit tag i det som jag borde ha gjort för många, många år sedan. Rensa tomtgränsen från läskiga, taggiga buskar.




Hittade också det gamla staketet. Eller det lilla som fanns kvar av det. Nästan som en stilleben...

Det lunkar på...

Bidar min tid och samlar kraft. Den kraft jag uppbådar använder jag till praktiska ting.
Har kastat en massa skräp (konstigt vad det skänker tillfredsställelse) och målat väggarna hemma. Nu är det bara dörr- och fönsterfoder kvar att måla i vardagsrummet.

Oron för Tuva-Lisa hänger som ett moln över huvudet. Nästa vecka ska hon till röntgen. Hon har ont, medicinen hjälper inte längre.

Lyssnade på ett föredrag i onsdags om "bekräftelse som drivkraft". Emma Pihl som var föredragshållare gav massor av sig själv och öppnade en dörr till större förståelse för vad bekräftelse kan bidra till, hur man tar emot bekräftelsen och varför.

Det som göms i snö...

Diverse bollar och andra leksaker har dykt upp lite var stans på tomten. Kära återseenden!
Även mina krukor har dykt upp efter den överrumplande snömängden.
Efter lite städning bland barr, gamla löv och annat skräp såg jag att det har börjat spira i krukan med gräslök. Och rabarbern visar upp sina små söta knallröda knoppar. Nu är det ingen återvändo, våren har gjort sitt intåg. Efter ett halvår av lojt leverne börjar det bli bråda tider att täcka, skydda och värna om det som sen ska skördas.

Att hantera livet

Då så! Då är jag på fötter igen.
Det blev en hastig djupdykning ner i dyn. De som jag kallar för vänner svek när jag behövde dem som bäst. Det är sånt man får ta. Lära sig att ta. Lära sig att hantera.
Livsglädjen sögs ur mig och tillslut kände jag mig som botten på ett duralexglas med en kladdig bottensats av möglig läsk. Huuu!
Men lite sortering, taktfasta regler och sopning framför egen dörr så är det nu ordning på känslorna igen.
Telefonboken är lite tunnare men självkänslan är på topp!

Tycker illa om...

snöoväder! Jag riktigt avskyr snöoväder! Jag rent av hatar snöoväder!
Ytterdörren går knappt att få upp och grusvägen har snöat igen med meterhöga vallar. Bara tanken på att ge sig av hemifrån ger upphov till skrattblandad gråt.
Glädjer mig att jag är ledig från jobbet och kan sitta framför braskaminen och njuta istället.

Fullt påDRAG

Dragträningen med sparkstötting har gått lite trögt. Mest Tigger-Tuggs förtjänst. Som den okastrerade hanhund han är så är det av största vikt att få nosa och kissa i tid och otid. Det har blivit lite bråk i spåret mellan honom och mig. Tuva-Lisa har tyckt att det suger med så mycket bråk och hållt sig vid min sida och vägrat dra.

För några dagar sedan mötte jag upp sonen och han fick överta sparken och hundarna medans jag sprang före. Alla hade roligt och jag tror att det var då som tekniken landade hos djuren.

Idag var vi ute igen och av totalt 5 km spår så var det fullt pådrag i 4 km. T-T gjorde sina försök att stanna upp för att "läsa" men fattade snabbt att det inte tjänade något till. T-L hade hittat tjusningen och höll dragledningen konstant. Och nu gick det undan! Vilka toppenhundar jag har !!!