50-års fest

Nej!!!! För guds skull.... INTE MIN!
Så kunde jag ha tänkt men... faktiskt inte.

Det där med ålder är en ganska märklig fråga.
Och det är något som är en stor sak genom hela livet.
När man är runt 10 år längtar man helt galet till att få bli tonåring. Sen är det 18, sen 20 sen... Ja, det tar liksom lite stopp där någonstans.
Sen kommer längtan efter barn, jobb, bättre bil, större hus...
Man glömmer liksom bort sin ålder och lever i ett nu som i första hand präglas av att uppfylla alla förväntningar. Både egna och andras.
Men sen... Sen när man har åstadkommit allt det där.
Allt det där som man trodde var så viktigt och som sen... visar sig inte ha betytt så mycket.
Det är då man inser att man är tillbaka till att lägga åldern på minnet.
Och i den här åldern får man vara glad om man ens har ett fungerande minne.
För det är nu man inser att den perfekta ålder är den man just nu befinner sig i.
Enda skillnaden är att innan man nått medelåldern så har man inte mognaden att se att just den här åldern är den perfekta. Man är för upptagen med allt annat.
Men nu... Just nu... Man har fortfarande en juste hälsa (hmmm... når inte mina fötter längre men man kan ju böja på benen som kompensation), man har en hyfsat utvecklad social förmåga (med vissa begränsningar), och man har en aktningsvärd pondus (och nu menar jag inte hur kroppen är formad). Och det är ju toppen!!! Fast i den här åldern så bryr man sig inte så mycket om sånt längre...

Istället funderar man över:
Hur många timmar av sitt liv man har lagt ned på att granska sin kropp kritiskt i spegeln och förbannat sitt utseende.
Hur många timmar har man spenderat i telefon med vänninan analyserande "Han tittade på dej"!
Hur många timmar av ångest man genomlidigt över frågan: hur jag ska kunna göra nr 2 hemma hos den söta killen?
Hur många timmar har man lagt ned på att byta kläder inför festerna genom åren?

Och med facit i hand: Helt i onödan!!!

Andra funderingar nu för tiden är:
Hur länge kommer min kropp att orka hålla igång som om jag vore en tonåring?
När har jag råd att gå i pension?
Kommer det att finnas åldringsvård när jag är i behov av det?
Kommer mina globaliserade barn att finnas i närheten när jag är gammal?
Hur många fler hundar kommer jag att orka leva med och sköta om?

Förhoppningsvis kommer inte dessa funderingar att ha varit förgäves.