Den lilla, lilla valpen i den stora, stora skogen

Igår hade jag en "sköt dej själv"-dag på bortaplan. Tog itu med sånt som skänker traumatankar men ändå behöver göras. Det är så skönt efteråt... Ungefär som att jogga... (Säger dom som håller på med sånt.) Jag åkte till SKHLM och shoppade BH och klippte håret. Nöjd med att ha utfört både och utan att det löst ut någon psykos.

Idag var det dags för "sköt dej själv"-dag i hemmiljö. En klet och kladd-dag. Färga håret, skrubba med pieling och insmorning av min blekfeta lekamen med brunutansolkräm.

Sen, äntligen, var det dags för skogspromenaden med mina kompisar.

Ni vet hur det är när man går samma sträcka gång efter gång, år ut och år in, man liksom fastnar i ett beteende. Idag var dagen för att bryta det. Jag har många gånger velat vika av på en lite mystisk stig som jag trodde ledde till vatten. Med det i tanken packade jag ryggsäcken med kamera, frolic, banan och dricksvatten.

Så, väl i skogen började ett äventyr utan like...

Just när vi i godan ro kom spatserande hördes ett prasslande bland blåbärsriset. -"Vad där"???

Jag stannade upp, platsade hundarna och gick för att titta. Och där... Där! Men kolla en lite valp, en rävunge!

Jag fick knäppa händerna bakom ryggen för att inte gå emot mina egna principer.

Vilda djur ska man inte tafsa på och de ska stanna i skogen!!! Jag är noga med djurskydd och sånt men... JAG VILL HA DEN!!!!!!! Som med ett barn fick jag lirka med mig själv att inte sno den och stoppa i ryggsäcken.

Efter att ha tittat mig mätt gick vi vidare mot min lilla hemliga stig som vi skulle vika av på.

Här är den!

Vi gick en bit och plötsligt hade jag en ravin framför mig. Stigen gick brant nedför, precis bredvid stupet och plötsligt såg vi viken. En underbar liten gömd glänta med sandstrand. Helt perfekt!

Så det blev en badstund med hopp och lek för hundarna och en blöt och sandig bananstund för mig.