Dop och funderingar

Idag blev jag officiellt gudmor åt Noel.
Stolt som en gammal tall stod jag där längt fram i kyrkan och höll min gudson i famnen. Jag har fått äran att få värna och skydda detta barn som jag inte har blodsband till. Äran att få följa detta barn på sin resa genom livet. En sån gåva är sällsynt och endast en älskad vän kan skänka denna ynnest. Jag är evigt tacksam för detta!

Noel

Gudfadern och jag


I kyrkan pratade prästen om Guds godhet. Att Gud ser och hör.
I min värld måste han vara både blind och lomhörd för att kunna bortse från vad som händer i världen. Ingen, inte ens Gud, kan väl sitta overksam och titta på när småflickor blir utsatta för övergrepp. Titta på när unga pojkar dödar sina medmänniskor. Lugnt och stilla sitta med händerna knäppta i knät när gamla människor dör ensamma och olyckliga, i sin egen skit.

Det som hänt de senaste veckorna i mitt liv har väckt många tankar. Tankar om vad som är viktigt. Det som är viktigt i mitt liv är närhet. Närhet för mig betyder att man kan öppna sitt innersta för en annan människa. Att våga se sig själv, sina förtjänster och sina brister. Att våga stå någon så nära. Att våga... ge och ta. Vilken kliché! Så lätt att säga och så svårt att göra.
Att våga GE är att dela med sig av sina tankar - goda och onda, att se någon annan utan en självisk baktanke, utan att skydda sitt eget skinn i första hand.
Att våga TA är att få detsamma tillbaka.
Varför ska närhet vara så svårt?
Den dagen man äntligen upplever närhet till en annan människa är det som att sväva på moln, man hisnar. Det kan visserligen ibland kännas svårt, tungt och svida en del men känslan skänker ändå trygghet i att vara älskad.
I mitt liv finns det 2 människor (utöver mina barn) som har gåvan att ge närhet. Och med den vetskapen kan jag somna gott om nätterna. Gott och tryggt!