När man går i barndom

En dag för ett par månader sedan fick jag ett brev på FB.
-"Hej, det är jag! Kommer du ihåg mej?" Ungefär så löd brevet.

Det var min barndomskompis från Öland som hittat mej. Hon hade städat i en gammal bortglömd garderob och funnit en lika bortglömd gammal kompis bland gömmorna.

Med mina brev i handen skapade hon ett nytt som skulle väcka gamla insomnade minnesceller till liv.

Nu var det min tur att rota i gamla gömmor bland dagböcker, bokmärken och gamla nallar. Och visst, där i botten på kartongen låg dom. Hennes gamla brev, daterat 1974.

Vi hade brevväxlat under nästan 5 år och när jag läste breven fick jag följa utvecklingen från småglin till ung kvinna.

Det var dags att boka bussbiljett tillbaka till barndomen.

När jag klev av i Kalmar stod hon där. 14 år och Fernando med Frida ljöd på låg volym i huvudet.

Hon tog mej tillbaka till de gamla stenmurarna, den gamla kyrkan i byn, grusvägen vi cyklat på, huset där snyggaste killen bott, diket vi låg i och tjuvrökte och platsen där potatisvagnen stått uppställd.

Även ett besök i huset jag bott i. Oj, vad litet det blivit! Eller är det jag som blivit stor? Och min sommarsyster fanns i huset. Mamma till 3 barn, hur gick det till? Hon var ju 15 år alldeles nyss...

Många gamla bortglömda minnen fick liv och en välbehövlig uppdatering av sanningen. Och sanningen bestod i att jag fick läsa några av mina bus jag gjort i skolan, hur fixerad jag varit av den "snygga killen" och att jag fortfarande har svårt att skilja på e och ä utan stavningskontroll.