Så... Äntligen kom då dagen jag väntat på i så många månader. Ända sedan den 21 januari i år (se blogginlägg) har jag levt med en ständig angst.
Den åttonde maj återkom dottern till Arlanda med hälsan i behåll, både till kropp och själ, som jag bönat om. Dessutom ruskigt solbränd och med ett brett leende som skvallrade om äventyr, en uppdaterad självkänsla och livserfarenhet.
Att återförenas med en människa man älskar förbehållslöst är ingen enkel sak. Den känslostorm som genfar kroppen lamslår all sans och vett.
Den angst som jag burit på under dryga 100 dagar skulle lämna kroppen. Den dröp ur varje por på min hud och blandades med det lyckopulver som min kropp var täckt med. Det blev en enda sörja av känslor. Hela ankomstdagen förvreds mitt ansikte mellan lyckligt skratt och tårar av lättnad. Vuxna kvinna...
Där stod jag på Arlanda med mitt hemgjorda "välkommen hem" plakat och storlipade med handen för munnen, fastfrusen i golvet och bara... bara... Älskade barn, ÄNTLIGEN hemma!!!
Inlägg
1 kommentar:
Åååh, vad roligt att allting gick väl! Så du tog med dej plakatet till flyget ändå? :)
Antar att dotra blev glad för din ansträngning, vill hon inte ha duken, så kan JAG ta den! ;)
Ditt uttryck "reclaim recycling" ska jag nog anamma om det är meningen att jag ska behöva gå runt som jag sku ha kackat ner i flera dagar efter trädgårdsbestyr! Hehe!
Skicka en kommentar