Helg 3

Helg 3 i hund och kattetologi gick av stapeln under luciahelgen.
Det blev en tuff resa lördag morgon och jag lyckades inte komma i tid. Kallt, halt och mörkt under hela resvägen.
Men som vanligt en helt underbar helg med massor av kunskap och härliga studiekamrater. Det blev redovisning av våra grupparbeten, jätteintressant! Mer föreläsning av bland annat Kerstin Malm. Jättebra att man äntligen går ut hårt med att ta bort begrepp som flockledare och ledarskap. Man börjar se att hunden återtar sin status som hund och inte familjemedlem (förstå mig rätt nu).
Som vanligt blev jag varmt välkomnad till Skara vandrarhem. Ett ställe att rekommendera om man har vägarna förbi orten.
Enda missödet under helgen var att jag fick punktering på lördagsmorgonen. Bytte det trasiga till resevdäcket som är ett sommardäck. Problemet med det visade sig när jag skulle åka hem söndag kväll. Snön vräkte ned i princip hela vägen. Det gällde att ha det beprövade ägget under gaspedalen. Med drivning på framhjulen varav det ena var ett sommardäck blev det lite ostadigt, minst sagt.
Det var med lite sorg i hjärtat som jag sa hej då till de andra. Har haft stort utbyte av kursen. Både kursledningen och Fronter som vi varit aktiva på har fungerat utmärkt. Bra jobbat SLU och på återseende!

Nytt häng

Jag har hittat en webbsida som jag tänker hänga på...
http://www.tjuvlyssnat.se/

Ett litet bidrag därifrån:
(Buss, Göteborg)
En man ~60 springer mot bussen och hinner precis på.Mannen (till den manliga busschauffören): Min fru kommer där borta.
Busschauffören: Ska jag vänta eller köra?

En till:
(Kinan, Södertälje)
En man och en kvinna ~50, som uppenbarligen inte träffats på ett par år, sitter och pratar om hur deras liv ser ut nu för tiden.
Kvinnan: Barnen då, vad gör de nu?
Mannen: Ja den äldsta, Sandra, hon jobbar som servitris. Och den yngsta… Hmm, ja vad fan hette hon nu då… Ja, strunt samma. En hund har jag köpt i i alla fall. Ronny!

Åsså, åsså den här:
(Ica Söder, Malmö)
En kvinna ~45 letar i sin plånbok efter mynt medan hon pratar med hemlös man ~30 utanför ICA.
Kvinnan: Jag har tyvärr inga småslantar idag. Men här är en trisslott. Den kan du få om du vill ha.
Mannen: Gärna, jag brukar ha tur.

Massor med roliga utdrag ur den helt vanliga vardagen. Gör ett besök, vetja!

Men hur tänker man då...?

Läser en artikel ur aftonbladet 24/11 -09 om mannen, VD´n i det statliga bolaget, tillika fadern som just nu går i väntans tider, som "råkade" bli ertappad med byxorna nere. Inget illa ligger i det, om han hade ertappats på rätt plats och med rätt fru.
Den här gången ertappades han på ett hotell i Stockholm tillsammans med en ung rysk prostituerad, tagen på bar gärning.
Till historien hör att han är "väldigt, väldigt ångerfull".
Ja, och det kan man ju förstå. Det känns aldrig bra att bli ertappad just när man gör bort sig, helt utan chans att ljuga eller förneka.
Han får strafföreläggande, 50 dagsböter på sammanlagt 25.000:- kr.
Det är NU jag börjar mitt ifrågasättande: hur man tänker... i vad ligger logiken.
Mannen bönar och ber den kvinnliga åklagaren att skicka föreläggandet till sin jobbadress. Han vill inte att frun ska få reda på hans lilla snedsteg... Han är rädd för att det kan leda till skilsmässa och svåra relationer med sina barn framledes. NO SHIT SHERLOCK!

Och så några andra funderingar...
Vore det inte bra om hon får reda på vem (alternativt vad) hon är gift med? Är det inte bra att vi alla får reda på vilka eventuella skitstövlar vi umgås med och sedan själva få välja om och hur vi vill spendera vår tid och med vem?
Är det möjligt att första snedsteget från de äktenskapliga plikterna landar hos en rysk prostituerad? Eller... kan det vara så att han är notorisk äktenskapsförbrytare? Ja, inte vet jag! Kan någon förklara?

Klarspråk

I fredags var jag och lyssnade på ett föredrag på Studieförbundet Vuxenskolan.
Det handlade om klarspråk kvinnligt-manligt.
Föredragshållaren, till lika samtalsterapeuten, Harry Öster Törnby stod på estraden och skulle guida oss deltagare i konsten att kommunicera. Huvudfrågan var varför män och kvinnor uttrycker sig på olika sätt.
Och självklart måste jag lyssna på detta. Redan rubriceringen av föredraget provocerar mig, å det grövsta...
Nu kan det handla om min egen inkompetens som gör att jag blir provocerad.
Kvinnligt - manligt... ? Är det inte feminint - maskulint...? Eller rent av mänskligt...? (Eller som en usel bok jag försökt läsa kallar det "kvinnskligt")
Varför denna genusindelning? Jag törs påstå att jag har båda varianterna i mig när jag kommunicerar. Jag verkligen avskyr att bli satt i fack. Verkligen avskyr när med/motparten förvånat höjer på ögonbrynet och påpekar att jag inte agerar enligt kvinnlig kommunikationspraxis. Att jag bryter den kvinnliga kontexten. VA! Var tog arv och miljö vägen? Var tog utbildning och erfarenhet vägen?

Vad jag däremot lärde mig var att lägga band på mitt delvis sydländska temperament. Att lyssna på medmänniskor och försöka ta in och förstå utan att drämma handväskan i skallen på dom.
Det satt en man strax bredvid mig. Han ställde frågan: Hur det kommer sig att kvinnor har lägre hjärnkapacitet än män? Han undrade vilka de fysiska orsakerna var? Han undrade också varför kvinnor har så svårt för att erkänna att de har fel.
När jag väl flämtat klart kunde jag se det roliga i hans frågor.
Min vän som satt mellan oss pustade ut. Han hade rent instinktivt sträckt ut armen för att hålla mig kvar i stolen.

Det är härligt att bli omruskad, så nu ska jag kolla efter fler föreläsningar som redan i rubriceringen provocerar!

Helg 2

Åkerkommen till hemmet efter ytterligare en helg i Skara, närmare bestämt Lantbruksuniversitetet.
Ena dagen avhandlade vi katt på längden och tvären, förvildade katter, katter med problem och katters berikning, fantastiskt givande!
Den andra dagen blev det hund för hela slanten. Dominans och ledarskap - vad är det egentligen? Hundens språk, inlärning och en massa annat. Många, för mig, självklara saker men alltid lika roligt att lyssna på och framför allt att lyssna till hur andra tänker och deras inställning till olika frågor.
Och självklart en helt underbar klass med en massa nyfikna och frågvisa kursdeltagare samt otroligt bra föreläsare.
Längtar till nästa gång!

Wooohoooo!

Jag mår så otroligt bra idag!

Här är ytterligare ett av bidragen till det:

www.youtube.com/watch?v=DM2177pHMT0

Så märkligt...

Idag har Tuva-Lisa gått på medicin (Metacam) i 12 dagar.
Och plötsligt händer det...!
Som vanligt blev det lunchpromenad på jobbet. Som vanligt hoppade hon ut ur bilen och studsade runt. Men idag var något annorlunda. Det gick inte att säga vad, bara att.
När vi kom ut på öppen gata och gick mot stora gräsplanen kändes det konstigt... Konstigt...?
Där gick vi båda två i sakta mak och med slakt koppel. Va... slakt koppel?
Mina muskler i axlarna började värka av rent muskelminne, det är så det ska kännas när vi är ute.
Hela kissrundan gick i maklig takt och i det slaka kopplet hade jag en hund med en avslappnat hängande svans istället för den högt resta och ständigt viftande svansen jag är van att betrakta.
Hela mitt sinne blev varmt av glädje över denna händelse. Måtte nu detta hålla i sig så att vi kan börja muskelbygga bakpartiet.
När jag ändå höll på så provade vi ett sättande vid sidan. Och det blev bara en Chaplin-vinkling av underbenet. Inget mer. Hon som alltid har suttit på höger höft med vänsterbenet utsträckt.
Den som väntar på något gott tar varje smula av hopp till sitt hjärta. Tror att jag i onsdags såg att hon rörde sig i vänstertrav. Storartat!
Hon kanske trots allt får bli äldre...

Stöld!

Jag stjäl det här citatet!
Jag kan bara inte låta bli, det är första gången på ett par veckor som jag bräkte ut i ett gapskratt när jag läste det:

Om helveten: "Han borde balsameras och ställas ut på Naturhistoriska med en skylt under där det står: Ett jävla helvete. Vanligt förekommande i Stockholmsområdet."

Tack "Kärlekskrank" http://blogg.aftonbladet.se/karlekskrank

Vissa förstår det roliga i jämförelsen, andra inte...

Man måste blunda för att inte se

Den klump i magen av rädsla jag hade inför veterinärbesöket ersattes av is. Is genom märg och ben.
Det blev ingen röntgen. Det behövdes inte. Hon har ett gravt höftledsfel och en röntgen kan ändå inte tala om hur ont hon har. Men att hon har ont kan man vara säker på.
Som djur i allmänhet fejkar hon bort sin smärta. Det krävs en del för att se smärtmarkeringen. När undersökningen gjorde som ondast så smackade hon med tungan 4 gånger, knappt hörbart.
Man måste blunda för att inte se, och det är skönt att sluta ögonen. Så skönt, att när man öppnar ögonen tittar man åt ett annat håll.
Nu tittar jag rakt på faktumet och ser. Ser en massa saker jag tidigare inte låtsats om.
Viktförskjutningen i selet, hungern, det sura humöret mot andra hundar, osäkerheten utanför hemmiljön och hennes viloställning över ryggstödet på soffan.
Med facit i hand är det ju solklart...
Nu går hon på smärtstillande medicin och har fått några veckors tidsrespit.
Resultat? Inte än, men hoppet är ju det som driver oss fram genom förtvivlan och is.
Hon undrar nog varför jag går bakom och stirrar på hennes bakdel, jag måste skärpa mej men jag letar så noga efter en förhoppning, en förändring, en förbättring.

Rädsla

Idag ska min älskade Saga (Tuva-Lisa) till veterinären.

Jag är livrädd!

Hon har haft besvär med ett bakben en längre tid. Nu under hösten har det blivit värre och hon har signalerat smärta då och då.

Det blir röntgen och blodprov och en olidlig väntan...

Tid

Det ligger i tiden att fundera över tid. I alla fall för mig.

Jag tycker att den går för fort, på tok för fort.

Jag vet att min gamla mamma alltid har sagt att: -"och den går bara fortare ju äldre du blir..."

Vet inte om jag ska tolka det som en tröst eller ett dovt hot om att speeda upp mina göromål ett snäpp till.

Jag har alltid haft en ganska hög växel i min motor. Min motor är stark och har en rejäl drivkraft. Det är inte ofta den går på högvarv men den går stadigt framåt, vilket jag ser som att jag vinner både kraft och energi på sikt. Och får en massa gjort under tiden.

Idag har jag börjat ta tag i något som jag borde ha gjort för länge sedan. Men man vet ju hur det är med tid... Det gäller att sätta in foten i tidens ekrar och stoppa för ett ögonblick. Och ja, se där! Lite extra tid skapades och jag fick det utrymmet jag behövde för att sätta igång med det som jag inte har tid med.

Och det handlar om vedklyvning...

Jag inhandlade en eldriven hydraulisk vedklyv i somras (beroende på tidsuppfattning kan man se det som: för en evighets tids sedan). Och idag invigdes den. En fantastisk skapelse som besparar kroppen mycket besvär. Men... den tar en sån tid på sig att klyva.

Nu önskar jag att jag hade en ekvation att dra till så att jag kunde lugna min brådskande själ.

Att klyva ved för hand med yxa går fort, jättefort. Swusch så var den klabben klar. Men... det blir segt och sävligt dagen efter och det sinkar. Vedklyven är konstruerad så att det är en påtryckare som åker i en vagn och trycker klabben mot en klyv. Och det går s a k t a... Men det blir inte heller några fysiska påföljder som alltså inte heller kan sinka.

Summa sumarum = lika tidsåtgång.

Nåja, jag får helt enkelt nöja mig med att jobbet är påbörjat och nu väntar motorsågen i morgon på att kapa till fler klabbar att klyva.

Och under tiden kan jag ju alltid göra något annat.

Stora framtidsplaner

Då var snart tiden ute för att anmäla sig till vårterminen på avdelningen för högre studier.
Jag har mitt på det torra, tröck (heter det så?) på anmälningsknappen i förra veckan.
Nu återstår bara en nervös väntan på att de ska se att jag är högst lämplig och behörig till mina kursval.

Den ena kursen är:
Djurhållning med inriktning på hästar och sällskapsdjur.
Den ska behandla djurhållningsformer samt grunder inom genetik och avel, näringsfysiologi, utfodring och skötsel samt byggnadsteknik och stallmiljö. Lantliv, here I come!

Den andra kursen heter:
Djurs medverkan i vård och socialt arbete. Den tar upp interaktionen människa - djur, för människors fysiska, sociala, emotionella och kognitiva utveckling och hälsa. Kan det bli mer spännande?!

Idag är ingen vanlig dag...

... idag är Dannis födelsedag, hurra, hurra, hurra!
Min dotter fyller 20 år idag. *ler stolt*

Det betyder att det är 20 år sedan jag sist var heligt förbannad...

Jag hade tagit beslut om att föda mitt andra barn utan bedövning. Kan hälften av jordens alla kvinnor föda barn utan bedövning, så kan jag!
Jo, jag fick lustgas till en början men den togs ifrån mig när mitt hysteriska skratt ekade över Södersjukhusets förlossningsavdelning och retade gallfeber på andra kvinnor som inte fann situationen lika underhållande som jag. Jag blev hög som en kyrktupp. Och nej, jag tål inte alkohol heller speciellt bra.
Jag fick prova saccosäck, handdusch och diverse andra populära tidsenliga knep för att få smärtlindring. Kan avslöja att de inte var speciellt effektiva.
Så när ungen nästan är ute och smärtan gör jag tror att jag brinner upp levande släpper den sista unsen av självdisiplin och jag vrålar att: -"SKA NI HA NÅGON J-A UNGE SÅ FÅR NI FIXA DEN SJÄLVA!" och försöker kravla mig ur sängen med ett spädbarn dinglande mellan benen.
Jag har många gånger senare i livet skänkt en tacksam tanke till den barska barnmorskan som med sina fantastiska röstresurser och det onda ögat fick mig att besinna mig.
I efterhand insåg jag, söndersliten och med värkande kropp, att all världens smärta är befogad enbart för att få den första blicken på världens vackraste barn med världens vackraste alvöra.

Grattis på födelsedagen min älskade dotter!

Spännande möte

Det började som en slösurf en helt vanlig dag.
- Hmmm, jaha... vad ska man glo på idag?

Det blev www.hundstallet.se som vanligt. Det händer ofta att jag är där och smygtittar på hundar. Som om det inte vore nog med de huliganer jag redan har...
Som av en händelse hittade jag en notis om ett kommande föredrag om hund i vården.
Surfade vidare men nu med mål i sikte. www.vardhundskolan.se

Så, det resulterade i att jag igår befann mig på Vuxenskolan i Sthlm city www.sv.se/stockholm för att lyssna på detta föredrag om hundar i vården.
Ingeborg Höök som var föredragshållare (utbildningsansvarig hos Vårdhundskolan) beskrev verksamheten med liv och lust.
Och medan tiden gick fick vi inblick i den värld där människor med förvärvad hjärnskada lever, hur många äldre dementa människor lever och som i jämförelse med mitt eget nuvarande liv framstod som en ren skräckfilm. Att vara gammal och inte bli förstådd eller inte förstå, att leva med en inneboende skräck, att fjärma sig från livet med fasansfulla koncekvenser för idividen.
Och det var här hunden kom in i bilden... Vilket hjälpmedel att nå fram till dessa människor. Vilket hjälpmedel att få tillbaka kämparglöd och livslust! Talträning, fysisk träning, social träning
med ett resultat som lätt överglänser vilken solskenshistoria som helst. Människor som inte pratat på flera år börjar tala igen, människor som gråtit sig igenom de senaste åren plötsligt börjar skratta igen.
Själv så grät jag mig igenom en större del av föredraget. Grät av sorg och skräck inför ålderdom, grät av lycka och glädje för vad dessa, redan älskade djur, bidrar med till mänskligheten.
Någon i församlingen nämnde tyst en tanke om själviskhet och utnyttjande av hunden. En etisk tanke väl värd att fundera över trots att mänskligheten redan är känd som den mest överlägset själviska arten på jorden.
Och jag är idag tacksam över att vi för många, många tusen år sedan, av ren egosim, började tämja vargungar.

//Egoisten

En bild säger mer än...

Fredag kväll:





Absolut inte!!!











Verkligen inte!!!!










Stiltoncheesecake
Serveras med apelsin & chilichutney smaksatt med kryddnejlika

Canneloni
Fylld med ricotta, spenat och zucchini, serveras med tomatsås smaksatt med salvia

Nougatpannacotta med björnbärssås


och:









Prima DONNOR





















Skitkul!




Och sen:











Simply Sinners!

... och sen taxi hem.

Perfekt kväll!

Inte värt en rubrik

Det tog ett dygn innan jag kom på vad jag drabbats av: Mental tandvärk!
Usch så drygt det är...

Helg 1

Så har första helgen gått av stapeln på min utbildning Hund och Kattetologi.
Det är så otroligt roligt, intressant och inte minst lärorikt (det är ju en av orsakerna till att jag är där).
Utbildningen är förlagd på Lantbruksuniversitetet i världsmetropolen Skara.













När jag fick mitt antagningsbesked kastade jag mig över luren för att boka rum för mig och mina kompisar. Att få tag på ett hundrum kan vara knepigt. Det är inte alla som ens har ett pälsdjursrum att erbjuda och vi är många som slåss om de få som finns.
Men jag hade en toks tur som fick rum på Skara vandrarhem, bara några hundra meter från SLU. Och det gjorde inte saken sämre att vandrarhemmet var rent, fräscht och hade alla bekvämligheter man kunde önska sig.




Lördagen bjöd till hundra procent på hund. Hund på bredden, hund på djupet. Underbart! Föreläsaren förgyllde pedagogiken med ett fantastiskt kroppspråk innehållande både gester och mimik som lockade till skratt och igenkännande. Ska bli härligt att återses i november.
Kursledningen hade organiserat middag för oss som ville. Vegetarisk paj med sallad och bröd. Gott som tusan och i sällskap av ett gäng entusiastiska djurälskare. Och otroligt intressant att få prata med alla som givetvis har olika bakgrund. Åsikterna gick ibland vida isär men grunden var den samma: Djur ska ha fullgoda liv och tas om hand på bästa sätt.
Söndagen var vigd åt katt. Det finns tyvärr inte lika mycket vetenskaplig litteratur och forskningsresultat om katt som det finns om hund, men det blir förhoppningsvis bättre framöver.
Vi har också blivit indelade i projektgrupper. Med detta positiva gäng studenter var det inte så konstigt att gruppkonstelationen blev bra. Min grupp har redan startat upp projektet och huvudämnet är katt. Ska bli spännande att få gå på djupet och rota ordentligt i katten väl och ve. Det är en sak att kattägare säger: Så gör min katt! Men frågan är VARFÖR! Och förhoppningsvis kan jag snart förklara DÄRFÖR!

Dagen efter dagen före

Igår hade jag en sån där... ja, en sån där JOBBIG dag. Det var helt enkelt lite för mycket att göra. Var sak för sig var inte så jobbig men det blev många sånna saker efter varandra som tog både tid och engagemang i anspråk. Och jag trivs inte riktigt då.

Även om det är trevliga, neutrala, lärorika och behövliga saker så kan det bli för mycket av det goda. Fast det var självförvållat. Självförvållat för att jag skulle kunna få en dag utan en massa saker att göra idag. Så idag blev en betydligt härligare dag.

Och inte gör det något att solen skiner och att det är 24 grader varmt, såhär snart i mitten av september.

Idag startade jag med att gå ut med den ena hunden. Konstigt, tyckte Saga.

Sen tog jag den andra och gick till skogen. Har man bara en hund så blir det lite lugnare och jag kan släppa koncentrationen på den hunden. Det blir liksom lite mindre bus i skogen då.

När jag och Ajje återvände hemåt var vi i sällskap av nästan 1 kg kantareller. Inte illa!

Så resten av dagen spenderades i mitt kök. Provade ett nytt recept på muffins och ytterligare ett på lantbröd. Passade på att ungssteka en fläskstek som ska bli pålägg till köttätarna i familjen och en soppa på mangold. Nu återstår bara väntan till middagsdags.

Hallå... familjen, kom heeem!!!

Vilken marknad!

Den lokala årliga marknaden har besökts. Varje år åker jag dit om jag kan. Och jag försöker kunna varje år. Det är något speciellt att strosa runt stånden och hälsa på bekanta av olika slag, smaka på hemgjord håning och handla svulstiga lökar och krispig kål. Det är på Färingsö hembygdsförenings marker marknaden traditionsenligt går av stapeln. Och självklart ser man en och annan folkdräkt och glada truddelutter spelas i sann folkloreanda. Och den gamla brandsprutan ska ju självklart demonstreras för den moderna teknologiska besökaren. Nästa år, fick vi veta, firar brandsprutan från Svartsjö Slott 100 år. Inte illa, och den fungerar än! Dock måste elden ha lite tålamod innan den kan tuktas. Det tar lite tid innan ångan är oppe...

Så ljuvligt att få gå ur tid och rum för någon timma och besöka den tidsålder jag egentligen vill tillhöra.

Är förbannelsen bruten eller ska jag inte ropa hej?

En gång i tiden, för länge länge sedan drabbades jag av en förbannelse.
Jag tror att den drabbade mig den dagen motorn i min gamla Cortina skar. Vi pratar slutet av 70-talet...
Förbannelsen går ut på att jag inte kan åka alternativt köra röda bilar.

Statistiken uppgår idag till dryga 15 röda bilar som gått sönder på de mest mystiska sätt, när jag suttit i dem (statistiken för bilar med andra färger är betydligt lägre).

Bland annat minns jag den läckra hunken med en röd BMW som erbjöd mig en åktur. Några minuter senare tappade bilen bakaxeln. (För övrigt samma läckra hunk som idag har en svart bil på min parkering.) Ett annat oförglömligt minne är en röd taxi som 15 minuter efter att jag satt mig i den började bete sig som ett flipperspel och sen tvärdog. Eller mammas röda volvo som tappade hela sin belysning en mörk sensommarnatt när jag körde.

Så när jag idag lämnade in min gröna bil till verksta´n idag och fick en RÖD lånebil för några timmar såg jag förmodligen lite skeptisk ut.
Med föraning om katastrof och textraden i lånekontraktet om 5000.- kr i självrisk gick jag med tveksamma steg till bilen.
Med svajigt mod startade jag och åkte iväg.

När jag några timmar senare återlämnade bilen var den i samma fläck-, buckel- och repfria skick som när jag fick den, och jag kunde pusta ut med den högst relevanta funderingen:
Är förbannelsen bruten?

Problemet med att vara ung, trevlig och smal

Sonen, d.ä. gick till dietisten. På mammas inrådan.

Jag, i min enfald, hade en tro på att en ung man kan få hjälp av expertis även om problemet är det omvända mot normen hos nämnda expertis klienter.

Sonen, d.ä. har nämligen problem att hålla vikten, alltså behålla vikten (underförstått: inte mista den).

Som ingående i normen tycker jag att det skulle vara ett betydligt trevligare bekymmer att ständigt behöva äta än att ständigt behöva låta bli. Tyckar JAG alltså!

Problemet består i att han inte hinner äta konstant. För den delen så orkar han inte äta hela tiden heller. Somliga har ju problem med att de blir mätta. Till dom hör inte jag.

På min fråga efter sitt besök suckade han och sa att -"tanten måste vara... galen, typ".

Efter att ha pumpat ungen på mer information om detta möte konstaterade jag att: -"detta måste jag höra med egna öron".

Och döm om min förvåning (inte för att jag tvivlar på mitt eget barn) när jag i egen hög person fick uppleva en tvättäkta idiot. Det är, tack och lov, inte ofta man träffar på dem till denna grad av idioti.

Och döm om idiotens förvåning när hon träffade på en mor med den mindre charmanta egenskapen av bitch.

Varför vår kommunikation urartade har sin förklaring i följande dialog:

-"men han är ju så snygg och trevlig"

-"det har inte med saken att göra, han är för mager och behöver hjälp med rätt diet för att maximera näringsupptaget"

-"men jag jobbar med massor med överviktiga människor"

-"jaha???"

-"han måste äta mellanmål"

-"det gör han, han äter mycket, näringsrikt och ofta men det räcker inte"

-"men han är ju så trevlig"

-"ehhh.... ja... va? han behöver hjälp med att hålla vikten"

-"han får väl sluta med sina fritidsaktiviteter"

-"men... ehhh... menar du allvar? ska han sitta stilla i hela sitt liv för att inte bli underviktig? är det så du menar?"

-"ja"

-"...okej...

-"han måste äta mellanmål och gröt innan han går och lägger sig"

-"så du menar att allt löser sig om han äter kolhydrater innan han somnar?"

-"ja, eller en macka eller två med nått pålägg, han har fått en kalorilista"

-"hm... pålägg, hur menar du då? fett, protein eller vad?

-"ja, inte vet jag"

-"nähä, och om han blir sjuk och inte kan äta... han tappar ett antal kilo på bara några dagar. vad händer om han får svininfluensan och blir sängliggande en vecka?

-"men hans flickvänn är ju kock"

-"men hon kan ju inte äta i hans ställe"

-"nu ska vi inte gå händelserna i förväg"

-"varför inte, det är just det som är problemet att han tappar i vikt och får svårare att återhämta sig, vilket förlänger sjukdomstillståndet och gör att han magrar av mer än nödvändigt"

-"jag förstår att du är en orolig mamma men nu ska vi tänka positivt och inte måla upp elände i onödan"

I det här läget är inte jag diplomatisk längre. De som känner mig personligen kan säkert både se framför sig och höra hur jag ser ut och låter.

När jag efter ytterligare några dialograder i samma anda frågar efter hennes chefs namn slänger hon på luren.

Vad kan man göra mer än att börja om från början med en annan dietist och dessutom anmäla eländet högre upp i hierarkin. Å andra sidan så hägrar nog pensionen inom räckhåll. Hon framhöll stolt att hon minsan hade jobbat i det här yrket i 44 år. Och det förklarar saken, det är ungefär för 50 år sedan man tappade bort kunskapen om mat och dess påverkan på vårt energibehov till förmån för industriell föda.

Jag kommer att försäkra mig om att nästa kostexpert har utbildning från rätt sida milleniumet.

Inte mycket till blogg!

Jag har fortfarande semester och det händer en hel del (i min världsbild). Återkommer när det finns tid över att skriva om allt (arbetstid, tänker den med för hög halt magsyra).
Tusan vad livet är härligt!

Semesterliv med nytt liv

Raringen min inhandlade kokboken GI-noll! vilket mottogs med förtjusning.
Mitt intresse för mat har väl inte undgått någon som smågluttar i den här bloggen, inte heller mitt bekymmer med vikten... Att vi nu är två som behöver hålla koll på vikten resulterar INTE i att vi hjälper varandra att avstå, tvärt om... nu är vi två som njuter av både mat, desserter och annat tilltugg.
Efter att ha vänt och vridit på boken och dess innehåll tändes både spis och ugn upp och matlusten stod i full blom. På en väl dold sida och med ett minimalt typsnitt fanns recept på både kokostoppar med choklad och panacotta med bär. Jajemensan! Där for präktighetsangsten all sin väg...

...ehhh vaddå inte jobba...?

Likt kossorna inför grönbete stod jag på jobbet med huvudet tjurigt nedböjt och glodde på klockan. 17:15... 17:16... 17:18... 17:18 ½... 18:00!
Så, äntligen, äntligen kom den tidpunkten på året som både korna och jag trånar efter.
Hela hösten har vi stått där och vaggat till våra minnen om gröna gräsängar.
Hela vintern har vi huttrande värmt oss med minnet av en smekande sol.
Hela våren har vi lockats att skratta åt kluckande rännilar av smält snö.
Nu är klockan åter slagen för att börja bygga nya sommarminnen.

Thank´s god its holiday!

På förekommen anledning...

Plåster, plåster på rumpan där,
säg hur beroende jag egentligen är.
Dagar som rökfri passerar i ett,
det var någon som sa att det inte va´ lätt.
Vaddå inte lätt... det är ju en plåga,
giftets rop brinner som en låga.
Jag gjorde ett val och får stå mitt kast,
jag ska äntligen bli av med min stora last.
Jag njuter av dofter och fullgod smak,
fast jag har ett plåster klistrat där bak.

Jäschgård

Ja, jag vet! Det heter gärdesgård men ingen, alltså ingen, säger gärdesgård. Alla, och då menar jag alla (utom du din motvallsk...) säger jäschgård.

Nu är den klar. Runt hela tomten.

Det blev pricken över I. Eller Ö, för jag bor ju som på en ek-ö mitt bland havren och rapsen.

I fredags var jag tillbaka på Qvartinge Gård och hämtade mina grindar. Gamla järngrindar som ska bli kronan på verket till min jäschgård. Det blir SÅ snyggt! Du är välkommen att besöka mitt hus med vidhängande ...staket?

När man går i barndom

En dag för ett par månader sedan fick jag ett brev på FB.
-"Hej, det är jag! Kommer du ihåg mej?" Ungefär så löd brevet.

Det var min barndomskompis från Öland som hittat mej. Hon hade städat i en gammal bortglömd garderob och funnit en lika bortglömd gammal kompis bland gömmorna.

Med mina brev i handen skapade hon ett nytt som skulle väcka gamla insomnade minnesceller till liv.

Nu var det min tur att rota i gamla gömmor bland dagböcker, bokmärken och gamla nallar. Och visst, där i botten på kartongen låg dom. Hennes gamla brev, daterat 1974.

Vi hade brevväxlat under nästan 5 år och när jag läste breven fick jag följa utvecklingen från småglin till ung kvinna.

Det var dags att boka bussbiljett tillbaka till barndomen.

När jag klev av i Kalmar stod hon där. 14 år och Fernando med Frida ljöd på låg volym i huvudet.

Hon tog mej tillbaka till de gamla stenmurarna, den gamla kyrkan i byn, grusvägen vi cyklat på, huset där snyggaste killen bott, diket vi låg i och tjuvrökte och platsen där potatisvagnen stått uppställd.

Även ett besök i huset jag bott i. Oj, vad litet det blivit! Eller är det jag som blivit stor? Och min sommarsyster fanns i huset. Mamma till 3 barn, hur gick det till? Hon var ju 15 år alldeles nyss...

Många gamla bortglömda minnen fick liv och en välbehövlig uppdatering av sanningen. Och sanningen bestod i att jag fick läsa några av mina bus jag gjort i skolan, hur fixerad jag varit av den "snygga killen" och att jag fortfarande har svårt att skilja på e och ä utan stavningskontroll.

Halvårsbokslut

Det är sommarsolstånd och ljuset vänder på klacken och traskar åt andra hållet. Är det någon som kommer ihåg lyckan första morgonen det var ljust när väckarklockan ringde?

Till midsommar brukar jag gå igenom min almanacka och läsa om vad som hänt hittills under året.
Med facit i hand läser jag att det har varit rörigt.
Med facit i hand är jag medveten om att det har varit rörigt.
Med andra ord har det varit ett halvår av liv. Ett fasligt liv.
Hela känsloregistret har blivit aktiverat tillsammans med en massa upplevelser och erfarenheter.
Alltså ett bra liv!
Därför är det nyttigt att göra ett delårsbokslut...

Hur man förundras över andras hängivenhet

Jag var på besök hos min underbara kollega idag.
Det händer inte allt för ofta. Sist var för 9 år sedan...
Hälsa på hundar, fika och prata. Prata, gosa hund och äta lunch.
Sen bar det ut i trädgården.
Men jösses! Vilken hängivenhet. Hela kvinnan lyser av lycka över sin trädgård (och med all rätt!) och allt från praktfulla träd dignande av blommor till sprödaste plantan får sin beskärda del av ömhet och vård.
När man ser kärlek känner man igen den!

Dop och funderingar

Idag blev jag officiellt gudmor åt Noel.
Stolt som en gammal tall stod jag där längt fram i kyrkan och höll min gudson i famnen. Jag har fått äran att få värna och skydda detta barn som jag inte har blodsband till. Äran att få följa detta barn på sin resa genom livet. En sån gåva är sällsynt och endast en älskad vän kan skänka denna ynnest. Jag är evigt tacksam för detta!

Noel

Gudfadern och jag


I kyrkan pratade prästen om Guds godhet. Att Gud ser och hör.
I min värld måste han vara både blind och lomhörd för att kunna bortse från vad som händer i världen. Ingen, inte ens Gud, kan väl sitta overksam och titta på när småflickor blir utsatta för övergrepp. Titta på när unga pojkar dödar sina medmänniskor. Lugnt och stilla sitta med händerna knäppta i knät när gamla människor dör ensamma och olyckliga, i sin egen skit.

Det som hänt de senaste veckorna i mitt liv har väckt många tankar. Tankar om vad som är viktigt. Det som är viktigt i mitt liv är närhet. Närhet för mig betyder att man kan öppna sitt innersta för en annan människa. Att våga se sig själv, sina förtjänster och sina brister. Att våga stå någon så nära. Att våga... ge och ta. Vilken kliché! Så lätt att säga och så svårt att göra.
Att våga GE är att dela med sig av sina tankar - goda och onda, att se någon annan utan en självisk baktanke, utan att skydda sitt eget skinn i första hand.
Att våga TA är att få detsamma tillbaka.
Varför ska närhet vara så svårt?
Den dagen man äntligen upplever närhet till en annan människa är det som att sväva på moln, man hisnar. Det kan visserligen ibland kännas svårt, tungt och svida en del men känslan skänker ändå trygghet i att vara älskad.
I mitt liv finns det 2 människor (utöver mina barn) som har gåvan att ge närhet. Och med den vetskapen kan jag somna gott om nätterna. Gott och tryggt!

I natt jag drömde

Det där med drömmar är konstiga saker. Jag vet att hjärnan (om man är utrustad med en sån) arbetar självständigt under de perioder som hjärnägaren sover. Och för det mesta sover man så pass djupt att man inte kommer ihåg sina drömmar. Och för det mesta är man ganska glad över det...
Men härom natten drömde jag och hade hela filmen helt färdigredigerad framför mig när jag vaknade.
Själva handlingen var inte mycket att orda om. En del folk, en sandstrand, några solstolar och ett par parasoll på strandbarens veranda.
Det märkliga i det som utspelade sig var att jag tog mina väninnor och gick in i en grotta där det fanns en massa garderober och en stor köksö! där vi förvarade Kaluha... Vi hällde upp denna kaffesvarta dryck. (Är den svart? Vet inte ens om jag någonsin har druckit Kaluha...) i var sitt dricksglas. Den ena kvinnan såg jag inte ansiktet på men hon var en mycket nära vän (hur visste jag det?) Den andra var Samantha från Sex and the City... Vad i h-e gjorde hon i min dröm? Och vad hade hon att tillföra mig, jag som inte ens tittar på det eländiga programmet?
Nog för att jag många gånger analyserar mina drömmar och faktiskt kommer fram till att: "-Ja, det ligger ett dolt budskap här" men Samantha... Förklara det, den som kan!

En dag i taget

Är helt fokuserad på dagen som Är. Igår och idag. I morgon är en ny dag. Varje dag har sin agenda. Vad som ska göras. Schemat är fulltecknat och jag går delvis på autopilot. Känns skönt! Hela juni är fulltecknad. Det gäller bara att fokusera här och nu så njutningen av det som händer inte går till spillo. Börjar se ett målsnöre långt fram i synfältet. Semesterskylten hänger på målsnöret i fjärran.

Fiona, det är jag!

Fiona bor i ett träsk. Jag har just börjat leva i ett träsk. Det är inget fel på min tomtmark eller så, utan jag är hänvisad till singelträsket igen. Det är kanske inte dit man vill frivilligt men ibland har man inget att sätta emot. Blir man placerad där ofrivilligt kan man antingen ta sig därifrån med hjälp av närmaste träsktroll eller så försöker man se solen spegla sig i gyttjan och tycka att det känns rätt ok ändå.
Funderar på vilket som är värst. Att leva med någon som inte älskar en eller åka bergochdalbana. Båda ger dödsångest... Eftersom jag inte gör varken eller (längre) så förblir nog frågan olöst, även om ovissheten suger!

Fröken Pärla och jag

Idag kom så äntligen dagen då vi fick rå om varandra på tu man hand. Fröken Pärla hittade jag i Sätra på en bakgård. Lite lortig och vilsekommen.

Men jag såg hennes potential och saken var biff (kan den ju inte vara när man är vegetarian)... och saken var quorn. Det ska bli hon och jag.

Efter lite shamponering och makeup var hon redo att följa med hem. Min Fröken Pärla!

Dag 3

Idag har det gått 3 dagar som "Nej tack, jag röker inte", och tackar som frågar: Det går bra! Över förväntan faktiskt. Varje morgon daskar jag på ett nikotinplåster på rumpan. Om det är plåstret eller dasken som gör susen är inte riktigt avgjort än. Vissa stunder kan Fan dyka upp och hånle. Jag motar Fan i grinden och kletar in honom i tuggummi. Hånle först som hånler sist. HA!

Jag har hittat en blogg för oss förtappade där vi kan beröma oss själva eller ge efter för självömkan. Toppen faktiskt! Där är man inte ensam om att bli beriden av demoner eller ryggdunka sig själv efter bästa förmåga.

Dessutom har jag ett gäng kollegor på jobbet som stöttar efter bästa förmåga. Ni är bäst!

En lördag utan dess like

Jag träffade min gamla barndomsbästis i lördags.
Hade mina funderingar på om jag känner igen henne... Dum fundering!
På 1 sjömils avstånd (jag åkte färja till vårt mötesställe) såg jag henne och blev alldeles varm i kroppen. Min bästis!
Vi har inte setts på 6-7 år... Varför? Vem vet... tiden går och man är väl upptagen. UPPTAGEN??? Skäms inför faktumet att jag misskött vår vänskap. Men skadan var inte värre än att vi kramade om varandra och fortsatte glatt att prata där vi slutade sist.
Hon hade en egen förlustelserutt inplanerad och det var bara att hänga med. Först Turinge med ett stort hus fyllt av prylar från golv till tak. Prylar, alltså allt man kan tänka sig behöva, eller inte, i form av inredningsgrunkor. Sen blev det en delikat lunch tillredd av en fd. mästerkock från någon känd krog som jag inte kommer ihåg namnet på. Men gott var det!
Turen gick vidare till Taxinge slott och där väntade en tårt-, bakelse- och kakbuffé utan dess like. Så mycket att välja på så att jag blev helt rådvill. I sann bästisanda delade vi våra tårtbitar så vi fick smaka två olika. Och bitarna var precis lika stora!
Vi hann titta på lite konst och hantverk också. Blev förtjust direkt när jag såg henne. En stilig och sann kvinna. Hon fick flytta hem till mig direkt.

Mätta och extremt nöjda for vi vidare mot Mariefred och Gripsholm. På väg dit hann vi stanna vid en lada med antikviteter och gamla möbler http://www.qvartinge.se/sommar/ . Väl framme i lillapyttestan tog vi en promenad och sen var det dags för... ehhhh... fika.
Och hur det gick till vet jag inte men plötsligt var dagen var snipp, snapp, slut.
Varm både av solen och sällskapet somnade jag med ett leende på läpparna.
Vi ska göra fler utflykter, det har vi lovat varandra - i år!

Den lilla, lilla valpen i den stora, stora skogen

Igår hade jag en "sköt dej själv"-dag på bortaplan. Tog itu med sånt som skänker traumatankar men ändå behöver göras. Det är så skönt efteråt... Ungefär som att jogga... (Säger dom som håller på med sånt.) Jag åkte till SKHLM och shoppade BH och klippte håret. Nöjd med att ha utfört både och utan att det löst ut någon psykos.

Idag var det dags för "sköt dej själv"-dag i hemmiljö. En klet och kladd-dag. Färga håret, skrubba med pieling och insmorning av min blekfeta lekamen med brunutansolkräm.

Sen, äntligen, var det dags för skogspromenaden med mina kompisar.

Ni vet hur det är när man går samma sträcka gång efter gång, år ut och år in, man liksom fastnar i ett beteende. Idag var dagen för att bryta det. Jag har många gånger velat vika av på en lite mystisk stig som jag trodde ledde till vatten. Med det i tanken packade jag ryggsäcken med kamera, frolic, banan och dricksvatten.

Så, väl i skogen började ett äventyr utan like...

Just när vi i godan ro kom spatserande hördes ett prasslande bland blåbärsriset. -"Vad där"???

Jag stannade upp, platsade hundarna och gick för att titta. Och där... Där! Men kolla en lite valp, en rävunge!

Jag fick knäppa händerna bakom ryggen för att inte gå emot mina egna principer.

Vilda djur ska man inte tafsa på och de ska stanna i skogen!!! Jag är noga med djurskydd och sånt men... JAG VILL HA DEN!!!!!!! Som med ett barn fick jag lirka med mig själv att inte sno den och stoppa i ryggsäcken.

Efter att ha tittat mig mätt gick vi vidare mot min lilla hemliga stig som vi skulle vika av på.

Här är den!

Vi gick en bit och plötsligt hade jag en ravin framför mig. Stigen gick brant nedför, precis bredvid stupet och plötsligt såg vi viken. En underbar liten gömd glänta med sandstrand. Helt perfekt!

Så det blev en badstund med hopp och lek för hundarna och en blöt och sandig bananstund för mig.

Magisk morgon

Vissa dagar är det helt underbart att få åka till jobbet...

Som klockan 04:45 i morse när solen redan gassade strax ovanför marken. Daggen som just tinat gnistrade som diamanter. Älvorna dansade över åkrarna och rådjuren lekte kurragömma.

Det är en av livets stora förmåner att få uppleva dessa mirakel.

Trollskt!

P-medel och potatis

Mina två lediga dagar bjöd på skit under naglarna. Har på vinst och förlust satt mina små späda plantor i jord. Har sått spenat och rödbetor också. Så nu kan jag lugnt sitta och vänta på midda´n.

I eftermiddags hände nått alldeles speciellt... Vi hade bloggmöte på jobbet...
Eller, alltså Linda, Mjöl-kanna och jag fikade tillsammans. Vad kul det är att träffa någon i verkligheten som man hört så mycket om. Och vilken kvinna sen!!! Inte undra på att Linda hänger henne i hasorna hela tiden.
Jo, jag skulle ju berätta om Lindas preventivmedel. Hon har tagit till sig sina föräldrars råd att det bästa preventivmedlet är ett p-piller mellan knäna. Jag sken upp och sa att: "eftersom jag är lite äldre än du (inte så lite heller, reds. anm.) så på min tid var det en citronkärna man skulle ha mellan knäna... Tänk vilken utveckling som har skett på preventivmedelsfronten. I dessa moderna tider har man verkligen förenklat och effektiviserat livet. Hur lätt är det att komma ihåg att köpa citron???

I föregående blogg ondgjorde jag mig över min deadline på inlämningsarbetet i skolan. Hör och häpna, någon blev bestört över min vånda och... vips! var datumet ändrat till den 29:nde. Det visade sig att uppgiften skulle ha lagts ut 1 vecka tidigare än vad som skedde. Därför beslöt man att skjuta på inlämningsdatumet. Och inte klagar jag!!!

Nu är det dags att packa ihop och krypa till kojs. Jag har arbetshelg framför mig. Ibland är dom riktigt roliga, desto oftare är dom riktigt jobbiga.
Men jag ska överleva helgen med gott humör eftersom jag har en gigantisk motivator. Jag ska provköra min (eventuella) nästa bil. Mer om det när det finns nått att berätta.

Natti, natti!

Vatten lek och ingen lek

Jodå, tackar som frågar. Inlämningsarbetet i grupprocesser kom in i tid och jag gladde mig över att få några dagars respit utan skolarbete. Visst ligger jag lite efter i ämnet hundens beteendebiologi men vaddå...
Som av en slump loggade jag in på skolans mailbox och insåg att nästa inlämningsarbete ska vara klart 22 maj. MAJ...??? Glöm allt om vila och bekymmersfri tillvaro. Ingen lek alltså!

Men för att uppbåda all energi som behövs och dessutom skapa lite kreativitet drog jag till sjön med djuren. Och nog får man energi när man ser denna välsignade plats. Dofterna från träden, ljuden från alla bin som arbetar frenetiskt bland blommorna... Man blir lyrisk!

Tänk att hundarna känner igen rätt grusväg trots att vi inte passerat just denna plats på jorden på nästan 9 månader. Tjut och pip från hundarna i samma veva som blinkersen började blippa.
Idag var det dags att inviga Tuva-Lisas flytväst. Hon älskar att bada men kan inte simma (än).

Det blev även tid för sandbad... Och vad gör väl det att bilen blir full med hundhår, sand och vatten? Åh, ljuvliga dag!!!

En underbart lång helg...

har flutit förbi. Känslan av att ha levt och haft det underbart rinner genom kroppen och sprider ett skönt ljud.
Fredagen spenderades ute med kärleken. Inkasserade min födelsedagspresent. Först av allt kom den Mojito som jag längat efter sedan Valenciaresan. Vi avnjöt den tillsammans med en första klassens middag på en Cubansk restaurang på Tengérgatan. Efter det såg vi på Caution! med Bounce på Orionteatern. Har ni inte sett den SÅ GÖR DET!!! Sista dagen är 30 maj, så skynda på. Inte ens i sin vildaste fantasi kan man göra sig en föreställning om hur bra det är. GÅ!
När sinnena lugnat sig lite anlände vi till vårt kära Wirströms i Gamla Stan. Lite liveblues och en öl gör att allt hamnar på sin plats. Att sitta en meter från en sax skänker kårar av välbehag ända in i själen.
Lördagen bjöd på andra upplevelser. Dags att titta på bilar. Min gamla "lilla Gumman" har fått sin dödsdom och ska så småningom gå vidare till de sälla parkeringsplatserna. Min vana trogen tittar jag på volvo. Alltså begav vi oss till Bilia Haga Norra för att känna och klämma lite på plåt och gummi. Mina ögon fastnade för en... Skoda Roomster... Nåväl, hur det blir med bilköpet är en senare fråga och blogginsats.
Kvällen bjöd på film och schlager, och sömn. Lagom till Norges bidrag sov jag som en stock i soffan. Blev så besviken på Malenas insats att jag helt gav upp intresset. Älsklingen ledde in mig i sovrummet och där vaknade jag nästa dag, helt ovetande om hur och när.
Söndagen blev en skönt shopping- och fikadag med dottern och reservdottern. Allt mellan Asien, pojkar och framtidsplaner har stötts och blötts. Några fuskhårtestar har inhandlats för att få min klena hårkaluffs att se lite spretigare ut i tofs (helt ointressant i jmf med klimathotet) och en ny blus och väska.
Väl hemkomna blev det sconesmiddag framför tv´n med en film. Så soft och så skönt!
Nu är jag väl förberedd att återgå till jobbet i morgon, med lust och vilja.

Angstbefriad

Så... Äntligen kom då dagen jag väntat på i så många månader. Ända sedan den 21 januari i år (se blogginlägg) har jag levt med en ständig angst.

Den åttonde maj återkom dottern till Arlanda med hälsan i behåll, både till kropp och själ, som jag bönat om. Dessutom ruskigt solbränd och med ett brett leende som skvallrade om äventyr, en uppdaterad självkänsla och livserfarenhet.

Att återförenas med en människa man älskar förbehållslöst är ingen enkel sak. Den känslostorm som genfar kroppen lamslår all sans och vett.

Den angst som jag burit på under dryga 100 dagar skulle lämna kroppen. Den dröp ur varje por på min hud och blandades med det lyckopulver som min kropp var täckt med. Det blev en enda sörja av känslor. Hela ankomstdagen förvreds mitt ansikte mellan lyckligt skratt och tårar av lättnad. Vuxna kvinna...

Där stod jag på Arlanda med mitt hemgjorda "välkommen hem" plakat och storlipade med handen för munnen, fastfrusen i golvet och bara... bara... Älskade barn, ÄNTLIGEN hemma!!!

Vackert besök

Idag tittade han förbi igen. Hundarna blev inte lika glada som jag...

Det händer ibland att han dyker upp på nätterna och retas. Smyger runt huset och snokar efter något. Det har hänt att jag fått gå ut och jaga iväg honom, för hundarna struntar han i.

Den vackra busen!

Koosera, koosera, koooooooooosera!!!

Idag, äntligen, fick jag uppleva ett av mina stora happenings under året. Det var kosläpp i Kårsta. Alla Rosorna och Klarorna och Bellorna skulle ut ur lagår´n för sommarbete.

Tigger-Tugg fick följa med för att väcka liv i vallningsgenen.

Och den vaknade!!! Det spritte i hela kroppen och han utstötte små underliga ljud och var på allerten som aldrig förr. Och när en av kossorna kom lite avsides från de andra så var han i princip ute i hagen för att återtälla flocken. Härligt att se!

Markbädd eller natursäng

Nu är det klart i markbäddarna för sådd. Grävde och rotade under "Den högst ansenliga högen" med gammal ved och skrapade fram underbart doftande mjuk mull som jag vände ned i jorden.
I veckan som kommer ska jag välja och vraka bland sättpotatis, rödbetor och allehanda sallad som ska ned i jorden.

Mina inomhusplantor och också planteras ut. Där blir det dessutom ett täcke över. Massor med pyssel och egen personlig njutning. Har dessvärre noterat att både hundar och kattor trivs i bäddarna , de med. Diverse tassavtryck har avslöjat dem.

Bilar, bilar och åter bilar

En dag på jobbet kan se ut så här... Speciellt när det är helgdagseftermiddag och folk envisas med att krocka och ställa till det. Det kanske inte syns men det är kö långt bak i fjärran och dessvärre lika illa framåt. Och åt båda hållen.
I dessa tider kommer talesättet "Tålamod är en dygd" till sin rätt. *suckar*

Att suga ur det sista

Man ska njuta! Och det gäller att kunna njuta av andras njutning...

Vi begav oss till den lokala skidbacken där snön fortfarande låg, vit och kall.

Nu är det inte jag som i första hand njuter av snö. Det gör där emot mina hundar.

Tuva-Lisa la sig ned och slöt ögonen. Njöt för fulla muggar av kylan. Tigger-Tugg passade på att i värsta värstingstil rulla nedför backen och samla så många snökockor i pälsen som möjligt. Tanken var nog "-Den som spar, han har!"

Uppför i full galopp och sedan nedför i spinn. Gång på gång.

Och när man ser att läpparna är dragna långt bak i ansiktet och ögonen glittar... Ja, då är man säker på att dom njuter!

Jag har gjort slut

Sonen hade fått i uppgift att fixa punkteringen på min gamla cykel.

Min gamla cykel som jag inte kommer överens med. Den är för låg, har bockstyre (a´la 80-tal) och har racingdäck. Varken eller funkar på grusväg, den är inte något stabilt sällskap ihop med hundarna heller. Den har dock tjänat så gott den kunnat...

Nåväl, väl inne på cykelaffären stod jag och höll i plånboken med dubbelfattning. Hmmm... 250:- kronor för slang och nytt däck *smackade lite med tungan*, som kommer att funka lika dåligt på min grusväg. Och inte kan man cykla i skogen med den heller...

En försiktig fråga till säljaren om ett bättre alternativ resulterade i att jag föll pladask för en ny kärlek.

Med sina breda däck, ett rakt maskulint styre och rosa i färgen började mina ögon tindra och glöda och tanken att renovera det gamla öket var som bortblåst ur mitt system. Den blev brädad, rätt och slätt.

Nu jäklar hundar, nu kör vi!!!